Pär Lindqvist: Ofattbara besked för en familj som slitits mellan hopp och förtvivlan

Varberg: Familjen Ivarsson fick besked av polisen att Mikael till 99,99 procent hittats död i Leeds. Det visade sig dock att dna-träffen var en slumpträff. Hur blint kan vi egentligen lita på dna-spår? Kan det här till och med leda fram till en förändring i polisens arbete?

Tänk att din pappa, son eller bror plötsligt försvann en dag. Den du älskar mest i ditt liv är borta. Kvar finns enbart frågor. Varför försvann du? Var tog du vägen? Hur gick det till?

I nästan 20 års tid får du leva i ovisshet. Med smärta, sorg, hopplöshet, tvivel och uppgivenhet. Men hela tiden finns där ändå ett litet, litet hopp om att ni ska återförenas en dag.

Så har familjen Ivarsson i Varberg levt. Jag träffade Lena och hennes dotter Linda för tre år sedan. De berättade då om Mikael som helt plötsligt försvann en sommardag 2004. Mamma Lena satt vid en minnessten som de arrangerat på deras tomt. Här kunde familjemedlemmarna på något sätt finna tröst och tänka på Mikael. ”Det läks med åren heter det, men i ett sådant här fall gör det inte det. Vi har ingen kropp. Hade vi bara vetat vad som hänt, då kan man ta det och börja bearbeta”, sade Mikaels syster Linda till mig då.

Den 23 mars förra året, 19 år efter Mikaels försvinnande, fick familjen ett samtal från polisen som skakade om deras tillvaro. Ett samtal som de både hoppats på men samtidigt fasat för. Polisen hade hittat Mikael. Sorgligt nog avliden – i Leeds. Det var till 99,99 procent Mikael. I alla fall visade dna-matchningen med Lena det.

I nästan ett halvår trodde familjen att den döde mannen i England var Mikael. De berättade för vänner att Mikael var funnen. Kanske att de äntligen kunde få svar på några av sina frågor.

Då ställs allt på ända igen. Vidare dna-undersökningar visar nämligen att mannen i Leeds inte alls är Mikael. Dna-träffen med Lena var en så kallad slumpträff. Risken är en på 10 000! Tänk att du har 10 000 dörrar att välja på. 9 999 av dem leder till din familj. En går till en återvändsgränd.

Jag har ringt Cecilia Bergsten många gånger. Som förundersökningsledare på polisens avdelning grova brott brukar hon vara sparsam med detaljer. Många gånger avslutar jag samtalen i frustration. Men det här telefonsamtalet var något annat. När hon började berätta om träffen på 99,99 procent ville jag skjuta in frågor. ”Vänta, det kommer mer. Sitter du ner?”, sade Bergsten till mig. Jag fick knappt fram ett ljud efter att hon var klar. Är det på riktigt?

Det går ju inte ens föreställa sig hur Mikaels anhöriga påverkats av de tvära kasten.

Familjen Ivarsson hade redan ett stukat förtroende för polisen. I samband med att Mikael försvann tyckte de att polisen var allt för slapphänt. De fick bara höra att ”många vuxna människor försvinner frivilligt”. Mamma Lena beskrev polisen som nonchalant.

Linda berättar att de dubbla beskeden har knäckt delar av en redan förtvivlad familj. Mikaels föräldrar är mest upprivna. ”Om det hade varit mitt eget barn, vet jag inte hur jag hade reagerat. Det har tagit dem väldigt hårt”, säger hon.

” Linda berättar att de dubbla beskeden har knäckt delar av en redan förtvivlad familj.

Hon hade önskat att polisens utredare varit lite kyligare och avvaktat med att berätta om sannolikheten på 99,99 procent. Jag förstår dem fullt ut och förstår att de anmält polisen med tanke på hur de blivit behandlade.

Det här ställer också frågor till hur blint vi kan lita på dna-spår? Bevisligen räcker det inte att slå fast att något är 99,99 procent säkert. Ponera att det hade rört sig om en mordutredning och polisen pekat ut en person som mördare till 99,99 procent. Ett halvår senare visade det sig att det var en slumpträff. Den utredningsenheten hade fått lämna in sina brickor på studs.

Ska bli intressant om det blir några reaktioner eller förändringar från polisens sida efter den här tragiska historien.