Läkaren om tiden i Gaza: ”Dödens lukt var överallt”
Amputationer, nästan ständigt bombardemang och väldigt lite sömn. Under två veckor i mars lämnade Moheb Rashid hemmet i Göteborg för att hjälpa till på det europeiska sjukhuset i Gaza. Redan första dagen fick han utföra fem amputationer och försöka rädda en man vars ansikte var helt förstört. – Jag fick göra ett hål så att han kunde andas igen. Man såg inte en människa.
Sedan barnsben visste Moheb Rashid att han skulle bli läkare. Nu har han jobbat som traumakirurg med spetskompetens inom hjärta, lunga och kärl i över 30 år.
Han ler och erkänner att han är lite av en arbetsnarkoman – han jobbar delvis på sjukhus i Norge för att även hinna med att arbeta med forskning och utbildning.
Men när han väl är ledig kommer han hem till Näset, där GP träffar honom.
– När jag har lite fritid, så jobbar jag lite med trädgården, säger Moheb Rashid.
Ett intresse som egentligen inte är så långt borta från hans jobb.
– Jag planterar växter och tar hand om dem, särskilt om någon håller på att dö för att jag vill se dem leva igen.
En drivkraft, att rädda liv, som fick honom att vilja åka till Gazakriget för att arbeta som kirurg. Han åkte av humanitära skäl och hoppades på att hans kunskap och erfarenhet skulle vara till nytta.
I december anmälde han sig och efter flera veckor fick han klartecken. Trots viljan att åka var han orolig.
– Det var ju läskigt att åka till Gaza.
En känsla som inte direkt lättnade när han skulle skriva under avtalet som behövs innan man ska ge sig iväg, och där hjälporganisationerna avsäger sig allt ansvar om man skadas eller dör när man arbetar i Gaza.
– Det finns en risk för både och, säger Moheb.
Han och ytterligare 17 kirurger från flera länder reste till Gaza i slutet av februari för två veckors arbete på det europeiska sjukhuset, i Khan Yunis. Det är ett av de få sjukhus på Gazaremsan som fortfarande är öppna.
Någon mjuklandning blev det inte första dagen.
– Det var en hemsk dag, som alla andra dagar. Det blev fem amputationer och så kom det in en patient vars ansikte var förstört. Jag fick göra ett hål så att han kunde andas igen. Man såg inte en människa. Det var som en klump, svart blod ... Det är svårt att beskriva.
Enligt patientens familj hade han legat under rasmassorna i en vecka och överlevt mot alla odds, berättar Moheb. Patienten har förlorat ett öga, kan knappt se med det andra och har genomgått flera operationer men han har klarat sig.
– Det var som ett mirakel, säger Moheb.
Detta var en av de få gånger som Moheb hann prata med en patient eller anhöriga. Sjukhuset är överbelastat med patienter, så han hann aldrig undersöka någon före operation.
Det var andra kollegor på akuten som ansvarade för att upptäcka vilka personer behövde komma in till operationssalen med en gång. Där stod Moheb redo för nästa ingrepp.
– Jag tror att jag hade operationskläderna på mig från första dagen till den sista. De var på hela tiden. Vilken var den vanligaste operationen du gjorde?
– Det vanligaste var att amputera. Jag kunde i alla fall rädda två personer från att förlora sina ben. Men det är en utmaning. Patienterna som är där brukar inte bara ha en skada i kroppen, utan flera. Ofta behöver man amputera för att rädda liv.
"De har världens smärta när de är skadade och kommer in. Men det de skriker efter är bara lite vatten.
Moheb Rashid
traumakirurg
Var det både på vuxna och barn?
– Det handlade främst om barn, inte småbarn utan barn från 7 till 8 år fram till 15 år.
Flera Fn-organisationer har larmat om att det råder hungersnöd i Gaza och även vilka risker bristen på vatten innebär för liv och hälsa, särskilt vad gäller barn.
Enligt Moheb Rashid var det lätt att se att många patienter på sjukhuset i Khan Yunis led av undernäring. Många var så bleka att man kunde förstå att det var på grund av blodbrist, menar han.
Många allvarligt skadade patienter var också uttorkade när de blev inlagda.
– De har världens smärta när de är skadade och kommer in. Men det de skriker efter är bara lite vatten. Där på sjukhuset kanske kan de få det.
Under sådana omständigheterna blir återhämtning inget som varken patienten eller läkaren kan ta för givet. Såren tar längre tid att läka och risken för infektioner, vid till exempel amputationer, är stor.
Tillgång till medicin är också långt ifrån någon självklarhet. Hjälpsändningarna fastnar och kommer inte fram.
Moheb Rashid berättar att han utförde omfattande operationer som inte kan göras utan bedövning. En bristvara som enligt honom användes sällan om man ”endast” skulle sy ihop ett sår, även om det var stort.
Han berättar också att utländska ortopedkirurger som åker till Gaza tar med sig eget material för att överhuvudtaget kunna operera när de är på platsen.
Enligt Moheb Rashid saknar sjukhus även enkelt och grundläggande material som handskar och tvål.
– Det var primitivt. Det finns knappt något att linda med eller vatten att städa med. Vi använde ett otroligt gammalt steriliseringsmedel. De hade inte ens tvål. Det var fruktansvärda förhållanden. Det är svårt att detta finns på jorden, och inte så långt bort härifrån.
Något annat som saknades var känslan av trygghet inne på sjukhuset.
Även i operationssalen kunde man höra ljudet av bombardemang i området.
Moheb Rashid berättar att bombningarna intensifierades på nätterna och hur han kunde känna att allt vibrerade. Det blev inte så många timmars sömn.
Vilket är ditt starkaste minne från de veckorna?
– Alla stunder var starka eftersom man inte kan tänka som en vanlig människa. Jag gick in som en bilmekaniker, jag ville ”fixa bilen”. Jag kunde se att någon skrek, men kunde inte ta in det, utan fokuserade i stället på att ”laga bilen”. Det är det enda sättet för att kunna klara av att arbeta där, annars skulle man inte klara en enda dag. Man bryter ihop.
En känsla verkar dock ha etsat sig fast i hans minne.
– Dödens lukt var överallt.
Han pratar varmt om vårdpersonalen på sjukhuset som har jobbat under svåra förhållanden, inte bara två veckor utan flera månader. Många av dem är slitna och utbrända men fortsätter arbeta. Och detta trots att de inte har fått lön på ett halvår, enligt Moheb Rashid.
Läkargruppen som Moheb åkte med hade tagit med sig torkad frukt. De fick även lite ris på sjukhuset.
– Vi tog med oss kaffe, och när de såg det ... det är som guld att bara få lukta på en kopp kaffe.
Nu är Moheb Rashid tillbaka i Sverige. Han menar att han inte riktigt har hunnit tänka igenom allt som han fick se och uppleva under sina två veckor på europeiska sjukhuset i Khan Yunis.
I stället för att vila åkte han nästan direkt till sitt jobb på sjukhuset i norra Norge. Att jämföra hur det är att arbeta där och i Gaza är som natt och dag, menar han.
– Jag var där i två veckor och det räcker gott. Man klarar inte mer. Det är skönt att vara tillbaka. Det var som att födas på nytt.
Blir det fler resor till Gaza?
– Det tror jag inte, inte när det bombas så. Det skulle jag inte våga. Men någon hjälp i framtiden skulle jag kunna tänka mig, när kriget tar slut. Men just nu är det livsfarligt. Om man hade skickat patienter från Gaza till Egypten, då hade jag kunnat tänka mig att åka dit. Moheb har också ett önskemål:
– Det är en förfärlig situation, det vore bra om det tar slut. Det är det man önskar sig. Inget krig.
” Det var en hemsk dag, som alla andra dagar. Det blev fem amputationer och så kom det in en patient vars ansikte var förstört.
Moheb Rashid
traumakirurg