Knausgårds nya är värd en plats i litteraturhistorien
Karl Ove Knausgård
”Nattens skola” Översättning: Staffan Söderblom (Norstedts, 488 sidor)
Tackord i slutet av romaner är en styggelse. När Karl Ove Knausgård fogar in sådana i slutet av sin nya bok ”Nattens skola” höjer jag faktiskt på ögonbrynen.
Det är ju författarens tolfte roman, sedvanligt omfångsrik och inte alls självbiografisk. Ändå vill Knausgård ge en kort kommentar till den mångåriga debatten om verklighetslitteratur.
Han skriver att frågan är komplicerad, fast inte för honom personligen: ”Litteraturen äger rum inne i mitt arbetsrum, medan livet är det som händer när jag går ut till dem jag älskar”.
Sedan räknar han upp hustrun och de sju barnen. ”De gör varje dag meningsfull och utan ljuset från dem skulle jag aldrig ha uthärdat mörkret i den här romanen.”
Jag lyfter inte fram detta för att raljera utan för att det är god sammanfattning av Knausgårds estetik, där liv och litteratur är strikt åtskilda och där livet dessutom är viktigare än litteraturen.
Det som utmärker de sex böcker som utgör ”Min kamp” är inte att författaren skriver om sig själv och verkligheten, utan att de till sin form stundtals tar efter verklighetens monotoni, där vardagliga scener beskrivs minutiöst. Stilen sammanfattas självironiskt i ”Min kamp 2” när vännen Geir säger till Knausgård att: ”Du kan gestalta ett besök på toa över tjugo sidor, och locka fram tårar i ögonen hos dem som läser det”.
Att andra författare sitter och petar med moderna, sparsmakade dikter beror enligt Geir bara på att de inte kan göra det Knausgård gör. Men hur blir det då när Knausgård skriver vanlig fiktion?
Ingen större skillnad har det visat sig. Stora delar av ”Vargarna från evighetens skog” består till exempel av ingående beskrivningar av en fotbollskilles bestyr, berättade i jagform naturligtvis.
”Morgonstjärnan” och ”Det tredje riket” har ett brett persongalleri men även här träder varje person fram som ett talande jag. Det viktiga hos Knausgård är alltså ett strukturellt jag, snarare än ett specifikt och personligt jag. Karl Ove är bara ett bland många möjliga sådana.
”Nattens skola” utgörs av en nästan 500 sidor lång jagberättelse, helt fristående i förhållande till tidigare delar i den till synes oändliga serien ”Morgonstjärnan”. Fotografen Kristian Hadeland (som jag tror skymtar förbi i första delen) lånar olovligt en stuga i den norska skärgården med syfte att ta sitt liv. Men först vill han skriva om vad som har hänt honom.
Berättelsen börjar i London 1985, dit en mycket ung Kristian flyttar som obegåvad fotostudent. Det tar inte lång tid innan romanen förlorar sin postulerade form. Kristian beskriver hur hans skivsamling var sorterad för ett kvartssekel sedan och återger händelselösa dagar från samma tid i detalj.
Vem är så omständlig i ett självmordsbrev? Frågan är felställd i förhållande till Knausgårds projekt. Här handlar det inte om realism som litterär form, utan om att låta verklighetens form kontaminera, eller till och med förstöra, fiktionens.
Fast varför envisas Knausgård då med att blanda in övernaturliga element? I ”Nattens skola” sker det i dialog med sagan om Faust, där en ung man via demonen Mefistofeles går i förbund med djävulen.
Kristian approcheras av den tio år äldre konstnären Hans och får 24 år av kunskap och lycka, allt i enlighet med Christopher Marlowes pjäs om Faust, som i romanen repeteras av Hans bekanta.
Det handlar alltså om att sälja sin själ, men det är tveksamt om Kristian Hadeland har någon själ att sälja till att börja med. Sällan har jag stött på en mer osympatisk romanfigur. Osäkerheten bekämpas med grandiositet, omgivningen bemöts med förakt och varje vänlighet tolkas som en kränkning.
När den unge, ensamme Kristian kommer in på sin stammispub och bartendern ställer fram hans vanliga öl – en Red stripe – beställer han demonstrativt en Guinness.
En småsak, förstås. Men ”Nattens skola” består av mängder av sådana småsaker, där flera är så pinsamma att jag hör mig själv utropa: Nej!
Vid varje givet tillfälle handlar Kristian enligt samma pompösa logik. Och visst är det vad en människa väljer att göra, snarare än vem
Sällan har jag stött på en mer osympatisk romanfigur.
hon tror sig vara, som utgör hennes jag. När Kristian till sist råkar döda en man framstår det som en naturligt följd av hans sätt att föra sig i världen.
I stora stycken är romanen lika påfrestande för nerverna som Dostojevskijs ”Brott och straff”. Där hans unge mördare, studenten Raskolnikov, representerade sin samtids nihilism, gör Kristian Hadeland detsamma, fast med vår tids narcissism. Knausgård tecknar den med oerhörd konsekvens och stor teknisk skicklighet.
Hela tiden låter han läsaren skymta vad som finns bortom Kristians begränsade perspektiv. Som djupgående psykologisk skildring är ”Nattens skola” värd att skrivas in i litteraturhistorien.
Desto underligare då att vissa delar är så taffligt skrivna. Som den scenintervju med en medelålders, framgångsrik Kristian som ska utgöra romanens peripeti – nu ska decennierna av lycka ta slut.
När Kristian i avsnittet efter beskriver tillvaron med ett litet barn är prosan som vanligt igen. Livet som det är tar över romanens form. Det är nästan som att Knausgård vill underminera den Fausthistoria han själv har skrivit fram.
Ja, varför inte? Det är ju helt i linje med hans estetik. Innan Kristian går i pakt med onda makter får han kritik för sitt tråkiga fotografi. Man ser idéerna som ligger till grund för bilderna, snarare än bilderna själva.
Men konsten ska vara knuten till världen, konstaterar Hans. Bilden måste vara ett fenomen i sig. Med sin idéburna, klumpiga tolkning av Faust och sitt imponerande, ingående människoporträtt tycks ”Nattens skola” bekräfta att det är sant.
Så var vi tillbaka vid det där tackordet igen, där det är tillvaron utanför arbetsrummet som gör livet meningsfullt och ljust. Fiktionen får tyngd först när den underordnas och modelleras efter verkligheten.
Prosan är ett genomskinligt medel som visar upp världen som den är. Och Karl Ove Knausgård är en begåvad författare som inte håller litteraturen särskilt högt. Ur denna motsättning växer hela författarskapet fram.
Och Karl Ove Knausgård är en begåvad författare som inte håller litteraturen särskilt högt.