Efter kollapsen – nykter Ritschard möts av kärlek
David Ritschard
Pustervik, onsdag
Bäst: Han är så laddad och allt går så bra Sämst: Några låtar är ren buskis Publik: Helt fullt
Första konserten efter kollapsen i ”Allsång på Skansen”. Och David Ritschard är för första gången helt nykter när han kliver upp på Pusterviks scen och tas emot som en konung.
Först ska vi inte snacka om det alls. ”Vi tar det en annan gång” säger han efter ett par låtar och fine, visst, vi lämnar elefanten där i hörnet.
Men bara tio minuter senare kan han inte riktigt hålla sig och under förutsättningen att vi inte ska skvallra, så berättar han att han satt lite kymigt till där för ett tag sedan men att det är bättre nu.
”Jag reder mig” säger han och citerar Henrik Berggren som en gång så klokt sa att ”man får vara lite eljest så länge man reder sig”.
Och det verkar alltså David Ritschard göra här på Pusterviks scen, under den första spelningen efter den ödesdigra kollapsen i ”Allsång på Skansen” i somras.
För första gången ”i könsmogen ålder” står Huddinges Alf Robertson framför en publik helt nykter. Sedan han drattade pang i backen på Skansen har han spolat både den ena och den andra kröken och när han berättar detta för alla 900 här i kväll så får han en konungs mottagande.
Det är konsertens allra mest rörande stund, som att alla vi bäddar in honom i mänsklighet och empati och efter det så är det ingen som helst tvekan om att David Ritschard kan känna sig helt trygg i att rockkarriären kan fortsätta.
Alla är med honom, kanske till och med mer nu än förut, och när han hämtar en puss från sin fru ”Nalle” (på fiol i bandet) så ångar hjärtat av värme.
Nykterheten ger oss också en karaktär och sångare som är tydligare i ramarna. Han svajar fortfarande på sedvanligt vis, tar i från tårna och svänger på både höfter och skinkor, men det finns något stringent över framförandet av sångerna som inte funnits förut.
Han missar inget, sjunger så säkert han kan, utan att för den sakens skull förlora den där känslan av att vi ser en snubbe som är en på tusen.
Vi får totalt 75 minuter blandad kompott där de lite livligare låtarna ofta stämplar in som dansbandsrökare i folkparken i Finspång 1979 medan det bland balladerna finns en och annan godbit.
I ”När du reser dig” och ”Ingrid” om farmor Ingrid spräcker David Ritschard det kalkerpapper av distanserad Söderbuskis som han kan lida av.
En del är fågel, annat fisk och så finns det lite mittemellan och på något sätt är det talande att kvällens stora musikaliska stund är när Mira Ray sjunger Björn Afzelius ”Medan bomberna faller”. Då knyter sig magen ordentligt.
Efter att trummisen av någon outgrundlig anledning fått sjunga George Jones-karaoke med sitt eget band på komp inför ett utsålt Pustervik så kommer David Ritschard in på scenen igen.
Han ser glad ut och säger tack tack tack innan han säger plötsligt säger ”I ...” i mikrofonen och publiken hänger på direkt med att svara ”… Västerås gör affärer med en man i gabardin å läderhud” och vips har ”Sverigerocken” dragit igång.
Då är det väl bara att säga ”welcome tebaka, David Ritschard”.