Ömsom roligt och lite krystat om vampyrer
Humanistisk vampyr söker frivillig självmordsbenägen person
Regi: Ariane Louis-seize
Med: Sara Montpetit/lilas-rose Cantin, Félix-antoine Bénard, Noémie O'farrell, Sophie Cadieux, Steve Laplante mfl Kanada, 2023 (90 min)
Alla unga vill inte gå i sina föräldrars eller släktens fotspår, och det brukar vara helt okej. Men inte för Sasha, för hon är en vampyr.
Kanadensiska Ariane Louis-seize långfilmsdebut kretsar kring Sasha, och hennes utanförskap. Redan som barn utmärker hon sig genom att ha oanade talanger. Får hon en keyboard kan hon genast hantera det som vore hon Wolfgang Amadeus Mozart. Men när resten av familjen slickar sig om munnen och äter upp clownen som kommit för att roa minstingen på födelsedagen får hon posttraumatiskt stressyndrom och tvingas gå till doktorn.
Läkarna konstaterar att Sasha inte är som andra vampyrer. Hon känner medlidande när hon ser en människa – inte hunger. Annars är hon fullt frisk, men huggtänderna kommer ändå inte ut som de ska.
Föräldrarna är oense – och grälar ofta högt: ska de fortsätta att jaga åt dottern, för att bespara henne obehaget, eller ska de tvinga henne att döda mot sin vilja?
När Sasha blir vampyr-tonåring får hon flytta hem till sin jaktlystna storasyster Denise, som sätter hänglås på kylskåpet där blodpåsarna förvaras. Varsågod att jaga själv, är budskapet till syrran.
Sasha är dock fortsatt äcklad av uppdraget och lockad av människornas värld med snabbmat och känslor. Hennes huggtänder beter sig också oberäkneligt.
Som en magnet dras hon till den självmordsbenägne Paul (Félix-antoine Bénard,) som jobbar på en bowlinghall där han blir hånad och trakasserad av sina arbetskamrater. Eftersom han är den självuppoffrande typen vill han gärna låta sig ätas – för att rädda Sashas liv.
Känslor utvecklas emellertid som försvårar en enkel transaktion och ett okomplicerat blodsugande.
Höjdpunkten blir en scen vid Lp-spelaren när Sasha spelar ”Emotions” av Brenda Lee och mimar till. (Som svar på frågan ”Vilken skiva skulle du välja om du låg på din dödsbädd”) Berättelsen blir en söt, komisk och lite skruvad saga för en empatistörd värld som vår. Sinnesstämningarna är mörka och stilen cool så det förslår.
Samtidigt blir vissa partier utdragna, utstuderade, och flera gånger kommer jag på mig själv med att längta starkt efter ”Låt den rätte komma in” – och ett lite mer stringent manus.
Titta hellre på:
”Låt den rätte komma in” (Tomas Alfredson, 2008) ”Let me in” (Matt Reeves, 2010) ”Delikatessen” (Marc Caro och Jean-pierre Jeunet, 1991)