Karl Andersson: Just nu är inte verkligheten roligare än så här, Bois
Allsvenska bortamatcher inför storpublik har bytts ut mot gråa måndagar i superettan. När Varbergs Bois ställdes inför det ultimata superettan-testet i premiären kunde man efteråt konstatera att klubbens verklighet inte är roligare än så här just nu.
Idrygt tio års tid hade jag någon form av naturkunskap på skolschemat, men sju år efter min sista naturvetenskapliga lektion kan jag konstatera att jag bar med mig försvinnande få kunskaper ut i vuxenlivet. Ge mig bilder på fem blommor, fem fåglar och fem grundämnesbeteckningar och jag kommer inte ge dig över fem korrekta svar, även om svårighetsgraden skulle vara extremt låg.
Men nu ska jag sluta Ohma mig (va? va? Det trodde ni inte, naturkunskapslärare där ute).
Utöver Ohms lag är en av få saker som stannat kvar i huvudet det som kallas för lackmustest, där man doppar ett lackmuspapper i vätska varpå pappret får en färg som visar om vätskan är sur, basisk eller mittemellan.
Överfört till fotbollens värld skulle IK Brage borta mycket väl kunna ses som ett lackmustest för superettan. Det är en lång resa till en ganska ofta grå stad där det ganska ofta är grått väder och det även på läktaren förekommer en ganska grå stämning. På planen möter man ett fysiskt och skickligt hemmalag, som i en annars väldigt fluktuerande tabell har etablerat sig som ett sorts medianlag för superettan.
Med andra ord, kommer man från Borlänge med poäng innebär det allt som oftast att basen i spelet sitter bra. Åker man därifrån med svansen mellan benen kommer lackmuspappret visa den röda färgen, som indikerar surhet i verksamheten.
Därmed gällde det att ha blåställ på för nybygget Bois, som visste om att de inte skulle möta något trevligt folk som skulle visa peace n’ love på planen och således kom dit med en plan att anpassa sig efter det.
Långt borta var de sexiga bortamatcherna mot AIK, IFK Göteborg och Malmö FF. I stället utstrålade den första halvleken en diskbänksrealism som Roy Andersson hade varit stolt över. Det var en hel del spelavbrott, dueller, krampaktigt spel och två lag som låg rätt i positionerna utan att riskera någonting. Efter den beskrivningen är det väl nästan överflödigt att berätta att även målchanserna lös med sin frånvaro?
I ett sällsynt ögonblick av flärd kombinerade Isak Bjerkebo och Diego Montiel fram ett hyfsat läge för den förstnämnde, som dock hamnat i en vinkel varifrån det knappt gick att göra mål när avslutet togs.
Nej, för att vinna den här matchen behövde man se till att få marginalerna på sin sida, förvalta de fasta situationerna och utnyttja de få lägen som skulle uppstå – tre delar som ofta är otroligt viktiga i superettan och som Tobias Linderoth stundtals varit en mästare på att bocka av under sin tid i Skövde.
Den här gången lyckades man dock bara bocka av 0,5 av tre och då gick det som det gick. Bois släppte in ett slumpmål precis före paus efter att ha ställt långsamt i samband med ett inkast och hade förvisso flyt med att Oskar Sverrissons handboll i eget straffområde inte ledde till straff, så där fick man av en halv poäng.
Bois vaskade fram fyra hörnor, men lyckades inte skapa något större av dessa. Därtill försökte man skapa farligheter genom långa inkast – tidigare en paradgren för såväl Bois som Linderoths Skövde – men nu har man inte Alexander Johansson och Eliton Junior att tillgå längre. Robin Tranberg, Oskar Sverrisson och Anton Kurochkin (bäst kastare av de tre) försökte, men kom inte särskilt långt. På samma sätt försökte man ta varje tillfälle att lyfta in frisparkar i ett välbefolkat straffområde, men servrarna var aldrig tillräckligt bra.
Med andra ord lade man oerhört stor vikt på de fasta situationerna utan att ha någon som kastade tillräckligt långt eller slog tillräckligt bra inlägg. Det blir en nolla där.
Vid de två bra lägena man skapade under den andra halvleken stod Viktor Frodig för en bra räddning på Aulon Bitiqis volleyskott medan Marc Tokich avslutade utanför i ett bra skottläge. Det gick för långsamt och var för idéfattigt för att ännu fler chanser skulle skapas. Det blir en nolla även där.
Då återstår väl bara att vi doppar det där lackmuspappret. På den 14-gradiga skalan där ett är surast visar väl resultat någonstans kring fem-sex. Det här var ingen katastrof, men det finns en hel del att jobba på för Linderoth och hans lag.
PS. Efter fjolårets allsvenska premiär borta mot Mjällby beskrev jag den trygghet i skakig värld som jag kände när Robin Tranberg låg på marken och hade fått frispark med sig efter mindre än en minut. I årets premiär hade han fått med sig två och dragit på sig tre efter 22 minuter – en snuttefilt så god och pålitlig som någon.