Beyoncé gör country som både undervisar och underhåller oss
Pop/country
Beyoncé
”Cowboy Carter” (Parkwood/columbia/sony)
Beyoncés ”countryplatta” är en otrolig joyride, en svängig historielektion och ett sturskt statement om musikbranschen. Bland mycket, mycket annat. Minimalism är som bekant inte Beyoncés grej så när hon släpper andra akten i sin ”Renaissance”-trilogi är det såklart massor som ska få plats. Mycket som ska sägas.
Trots att Beyoncé är en av världens största ikoner är arbetet med albumet, det har tagit fem år, drivet av känslan att vara ratad och utestängd. Reaktionerna från country-etablissemanget när Beyoncé 2016 släppte ”Daddy lessons” 2016 tog uppenbarligen hårt.
Nu ska allt ställas till rätta. Det börjar med pampigt twang i programförklaringen ”Ameriican reqiuem” och fortsätter med The Beatles ”Blackbird”. Som Paul Mccartney skrev som en styrkesång till kvinnor i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Beyoncé har kallat in de svarta countrysångerskorna Brittney Spencer, Tanner Adell, Tiera Kennedy och Reyna Roberts som fram tills nu gått före henne när det gäller att försöka bryta ned de segregerande murarna i Nashville.
”Blackbird singing in the dead of night. Take these broken wings and learn to fly. All your life. You were only waiting for this moment to arise”.
Så sjunger de tillsammans samtidigt som Beyoncé uppenbarligen inte väntar på tillfället. Hon skapar det. Som en av populärkulturens allra mäktigaste har hon givetvis en unik plattform. Den friktion som uppstår när Beyoncé ändå måste uppbringa all sin kraft för att erövra sin plats inom countryn utgör skivans motor.
Linda Martell, första afroamerikanska kvinnan att uppträda på Grand ole opry, introducerar fullständigt flippade festen ”Ya ya” som klistrar ihop ”These boots were made for walking”, ”Good vibrations” och ett beat som stampar upp allt gammalt damm från tiljorna på scengolvet i countryns mest ikoniska konserthus.
Dottern Rumi Carter gästar fina ”Protector” och Willie Nelson agerar radiopratare i ”Smoke hour”. Dolly Parton introducerar ”Jolene”. Miley Cyrus bjuds in till en sprakande snygg duett i ”II most wanted”. ”Bodyguard” är en utmärkt popsång och Beyoncé rappar med energi i ”Spaghetti”.
Post Malone-duetten ”Levii’s jeans” är ett snällt mellanspel medan ”Texas hold ’em” och ”16 carriages” fungerar fint i helheten. I ”Daughter” har man ”såklart” stoppat in ett stycke barockopera.
Det där med att countrymusik är enkel och allt som krävs är ”tre ackord och sanningen” är inte sant. Redan innan Beyoncés intåg spänner countryn från rural bergsmusik och bluegrass via indiepräglad americana och äppelkindad truckåkar-sväng till glittrande rhinestone. Och en hel massa annat. Dolly Parton är fenomenet som lyckats omfamna allt det där i en helt unik karriär. Hennes ”I will always love you” slog dessutom en brygga från den vita countryn till den svarta soulen. Och gjorde Whitney Houston till en av musikhistoriens största ”crossover-stjärnor”.
Nu är det Beyoncés tur att sjunga Dolly. Beyoncé har byggt om klassikern ”Jolene” rejält. Tagit bort och lagt till. I texten städar hon bort det undfallande perspektivet och tar fajten med Jolene istället för att böna och be om att hon inte ska ta hennes man.
"Beyoncé har byggt om ”Jolene” rejält och städar bort det undfallande perspektivet
”Jolene, Jolene, Jolene, Jolene. I'm warnin' you, woman, find you your own man. Jolene, I know I'm a queen, Jolene. I'm still a Creole banjee bitch from Louisianne (Don't try me)”.
Berättelsen om Jolene är så ikonisk att den tål att tolkas och skrivas om. I utmärkta podden ”Dolly Parton America” adderas en extra vers där historien tvärvänder när kvinnan och Jolene blir ett par. Dolly Parton applåderade förtjust både då och nu.
Queen B är således officiellt godkänd av countrydrottningen. Om det innebär att något faktiskt förändrats i grunden i det på alla plan polariserade USA återstår att se.
Oavsett vad som händer är detta att Beyoncé med full koll på historien inlemmar countryn i sitt eget musikuniversum, och därmed både raderar gränser och krossar glastak i en imponerande konstnärlig och politisk maktdemonstration.