Amy Winehouses pappa blir plötsligt en hedersknyffel
Biografi
Back to black
Regi: Sam Taylor-johnson
Med: Marisa Abela, Lesley Manville, Eddie Marsan, Jack O’connell, Sam Buchanan, Juliet Cowan mfl Storbritannien/frankrike/usa, 2024 (122 min)
I sin bombastiska biografifilm ”Elvis” tecknar Baz Luhrmann ett svulstigt porträtt av sångaren som tog världen med storm och hans tragiska liv. Strålkastarljuset stjäls dock i hög grad av hans manager, den skrupelfrie skojaren Tom Parker som inte drog sig för att utnyttja Elvis Presley till sista blodsdroppen. Tidigt förstod ”Översten” det väsentliga med att ta över kontrollen över Elvis image, och hela narrativet.
Nyligen kom också ”Priscilla”– där Sofia Coppola låter en annan, mer nedtystad bild av ”kungen av rock’n’roll” få mer utrymme. Hans groomingbeteenden, det obehagliga kontrollbehovet, vredesutbrotten, drogerna. Allt sett ur den unga, ensamma hustrun Priscilla Presleys synvinkel.
Båda filmerna känns relevanta: vänder och vrider på kända fakta (mest Luhrmann) eller tillför något nytt och belyser något undansmusslat (mest Coppola) om en av musikhistoriens största, mest säljande och omskrivna, kändisar.
Jag tänker på Elvis och hans eftermäle när jag ser filmbiografin ”Back to black” – om en annan gudabenådad bästsäljande – och skandalomsusad – sångare: brittiska Amy Winehouse. Bara 27 år gammal dog hon av alkoholförgiftning, efter att ha gjort kometkarriär med albumet ”Frank” (2003) och fått sitt stora internationella genombrott med ”Back to black” (2006). Det senare är en av de mest säljande skivorna i Storbritanniens musikhistoria – och vann 2008 fem Grammys på en kväll vilket gjorde Winehouse historisk.
Amy Winehouses pappa Mitch, tidigare taxichaufför, kontrollerar i dag delar av dotterns musikaliska arv, arbetar med ”Amy Winehouse foundation” och har en egen karriär som sångare. I ”Back to black” tycks han ha haft betydande makt över narrativet.
Resultatet är en film där han framstår som rena hedersknyffeln: dessutom själv med en sångröst utöver genomsnittet. Han är älskvärd och kärleksfull som pappa, månar om sin dotter – trots skilsmässan, kör henne överallt i sin taxi och varnar för faran med droger.
En betydligt mindre smickrande bild av samma pappa ges i Asif Kapadias mästerliga dokumentär ”Amy” (2015). Där framstår Mitch i stället som girig och självisk, en man som lämnade familjen då Amy var nio år. Själv avskyr pappa Mitch den flerfaldigt prisade dokumentären som han offentligt kritiserat och kallat negativt vinklad.
I ”Back to black” framstår hans relation till dottern som irriterande tillrättalagd. Även Amys känslor för farmodern har en slagsida åt det sentimentala, och Amys mamma är i princip utraderad ur historien.
Ändå hade Amy Winehouse musikaliskt påbrå från båda sidor av släkten, när hon med sin mörka, kraftfulla röst besjälade jazz, soul, reggae och rythm and blues.
Hennes farmor Cynthia var sångerska och en stor jazzentusiast. En tid var hon också tillsammans med Ronnie Scott, som i eget namn öppnade och drev en, ännu existerande, inflytelserik jazzklubb i London.
På källarklubben minglade Cynthia med kändisar som Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, och Tony Bennett. Farmoderns inflytande över sondottern Amy tillåts ta väldigt stor plats i ”Back to black”. Cynthia är stilikonen och förebilden, som sätter sondottern i dramaskola och vakar över hennes musikaliska framgång. Med karisma och glöd spelas Cynthia av veteranen Lesley Manville – vars pondus vida överskuggar debuterande Marisa Abelas i deras gemensamma scener.
Abela, som fick rollen i konkurrens med Noomi Rapace, Tania Raymonde med flera, är habil som Amy. Dock saknar hon den inlevelse och nerviga utstrålning som kännetecknade verklighetens Amy Winehouse.
I Sam Taylor-johnsons version presenteras Amy som en impulsiv, musikaliskt särbegåvad, tonåring. Namn på äldre favoritartister droppas, och återkommer pliktskyldigt i dialogen. Sittande på rosa lakan i flickrummet skriver hon nya låtar till gitarrkomp. Texterna är personliga, innerliga – men hamnar i periferin. Särskilt i jämförelse med dokumentären ”Amy”, där sångerskans egna, med tiden allt mer desperata, ord är utgångspunkten.
Klipp till klubben där Amy uppträder. Tjafs med pojkvänner som kommer och går. Snart gör så också blivande maken Blake (Jack O-connell)
entré. En tvillingsjäl, vars självdestruktivitet och fuck off-kapital tilltalar Amy. Följer gör blixtförälskelse, besatthet, svek, mörker och allt tyngre droger – mot slutet även heroin och crack.
Tretton år efter Amy Winehouses död har det redan gjorts två filmer – ”Amy” och ”Reclaiming Amy” – med ambitionen att låta sångerskans strålande musikkarriär överglänsa hennes tragiska levnadsöde.
Visst – här finns ett pärlband av starka låtar, inklusive titelspåret samt nyskrivna ”Song for Amy” av ingen mindre än Nick Cave.
”Back to black” tillför tyvärr ändå inte något nytt. I stället känns filmen som pappa Winehouses partsinlaga. Delar av tragiken, det säljande narrativet, vevas ännu ett varv. Kanske till och med på Amy Winehouses bekostnad.
Titta hellre på: ”Amy” (Asif Kapadia, 2015) ”Reclaiming Amy” (Tv-dokumentär, Marina Parker, 2021) ”Priscilla” (Sofia Coppola, 2023)