Äntligen träffar Peter Jöback rätt som artist
Pop Peter Jöback
Atlas
(Sinclair Entertainment) ****
Peter Jöback har alltid haft rösten. Han sjunger fantastiskt.
Precis som för många andra med den gåvan har hans utmaning varit vad han ska använda sin sång till. Det är en sak att ha det vokala verktyget. Någonting annat att veta vad man vill berätta. Och förstå vilka risker man är beredd att ta för att lyckas beröra sin publik. Det är de svårigheterna som gör att de mest skolade sångarna sällan är de mest angelägna att lyssna på.
Peter Jöback har dessutom varit en ambitiös sökare, som burit en rätt så tung ryggsäck genom livet, men inte alltid lyckats läsa kartan.
Han har varit mästerlig i musikaler men också lite dold bakom den givna rollen. Villig men obekväm som popstjärna. Klanderfri och inkännande som tolkare av julens sånger. Uppenbarligen någonting på spåren när han gjort mer organisk, textdriven musik tillsammans med bland andra Thomas Andersson Wij.
Men det är inte förrän nu, med det här albumet, han för första gången känns fullständigt trygg i sina musikaliska val. Peter Jöback har på många olika sätt sjungit, skrivit och pratat om hur han längtat efter hemkomst. Jag vill påstå att nu han äntligen är där.
Att det skulle vara i en hemmastudio på en engelsk bakgård tillsammans med två säregna låtskrivare var förstås svårt att veta, Men med den färdiga skivan i handen alldeles självklart.
Diplomat-sonen Ed Harcourt gjorde sig ett namn som finurlig och finsnickrande låtmakare i början av 00-talet. Debut-epn ”Maplewood” och albumet ”Here be monsters” omfamnades mer eller mindre unisont av musikpressen. Sedan planade det ut och den egensinnige barden från Wimbledon lyckades väl inte riktigt kombinera sina konstnärliga visioner med det som hans publik hoppades få höra.
Kathryn Williams är inte heller någon storsäljare men precis som Harcourt är en hon ytterst gedigen och produktiv musikmakare med obruten konstnärlig integritet.
"Han hanterar den sofistikerade men ändå svängiga, storvulna men omedelbara populärmusiken på ett alldeles utmärkt sätt.
Nu har de tagit sig an Peter Jöback som efter all sin tid i London skaffat sig en fördjupad förståelse för det genuint brittiska. Han hanterar den sofistikerade men ändå svängiga, storvulna men omedelbara populärmusiken på ett alldeles utmärkt sätt.
Rötterna finns hos självklara household-names som David Bowie och
Elton John men också i den engelska musikhall-tradition som Elvis Costello via sin pappa orkestermusikern är sprungen ur. Det är en brittisk och mer välsaltad variant på den amerikanska storbandsmusiken. Givetvis går det heller inte att bortse från att Peter Jöback såväl musikaliskt som på ett personligt plan inspireras av Rufus Wainwright.
Sammantaget blir det fin lyssning där pianot och sången är grunden men där man jobbat inspirerat, ambitiöst och med en hel del lekfullhet när låtarna arrangerats och producerats.
Inledande ”Begin to end” är en svidande skilsmässohistoria, ”The game” är en showlåt av rang med pipande orgel och smattrande blås. ”Spellbound” som låter lika delar musikal, Elton John och Brill building-ballad, passar Jöback perfekt. ”Gravity” är maffigt överlastad på Bowie-vis.
Allra bäst är ”Punch drunk”, en mycket stilig duett med Sophie Ellis-bextor påminner om det Brett Anderson försökte göra under sin kortlivade karriär som solosatsande crooner.
Att ”Finger on the trigger” faller ur ramen med sin Tarantinoaktiga serietidnings-estetik och att ett par andra låtar hade vunnit på ett lite mer nedskalat sound må vara hänt. Det förändrar inte det faktum att Peter Jöback nu kan hänga av sig den där bördan och lägga undan sin tummade karta.
Det här är hans album. Hans berättelse.