Tungt och svängigt med Wilmer X som ska till Strömma
Wilmer X
Pustervik den 11 april
Bäst: ”Primitiv” manglar på rätt gött. Sämst: Ingen ”Min egen metod”. Publik: 750 personer (trångt) (Spelar på Strömma farmlodge den 10/8)
Jag har sett dem uppträda på Liseberg, Trädgår’n och i Hultsfred. Har även vissa minnen från en blöt och stökig konsertkväll på Kåren för sisådär 100 år sedan.
Men Wilmer X blev aldrig mitt band. På den tiden föredrog jag Imperiet och Eldkvarn, och har nog inte varit på en Wilmer-konsert på säkert 25 år. Knappt lyssnat på dem heller sedan millennieskiftet, trots att de har levt upp och turnerat en hel del sedan comebacken och 40-årsjubileet 2018.
Alltså var det med rätt öppna och nyfikna ögon, rent av oförstörda, som jag styrde mina steg mot Järntorget nästan på dagen ett och ett halvt år sedan skåningarna gjorde sin förra – och första – spelning på Pustervik.
Det vi möts av från Sveriges Rockpile är såklart tung, svängig bluesrock med en pigg Nisse Hellberg i mitten längst där fram, en hårt slående Sticky Bomb (Per-åke Holmberg) längst där bak och en lätt övertänd Jalle Lorensson överallt där emellan.
Ena sekunden stryker han runt som en hemlös katt på scen för att i nästa ögonblick glida fram som Bez i Happy Mondays, fast med det välslipade munspelet som weapon of choice i stället för dubbla maracas. Och varför inte? Vore väl dumt att ändra på ett vinnande koncept nu efter drygt 45 år. Det är svårt att inte le och njuta.
Det finns ju en trygghet i det välbekanta, såväl för bandet som för publiken. Alltså gör det inget att Wilmers nya låtar mer eller mindre sömlöst glider in bland de gamla. Snarare är det något publiken tycks uppskatta.
”Nu eller nästa liv” från senaste albumet kommer tidigt i setet och smäller på rakt och rejält. Likaledes nysläppta ”Sockerpojke” ligger förnämligt inkilad mellan en stunsig
”För dum för pop” och en lite halvdan version av Olle Ljungström-duetten ”Jag är bara lycklig när jag dricker”, som Nisse Hellberg ändå ror i land på egen hand.
Eller kanske inte på egen hand. Det är fel. Även om Nisse Hellberg är en av landets mest profilerade låtskrivare och rockbandets självklara frontfigur, är Wilmer X på alla sätt och vis en enhet. En sammansvetsad maskin. Ett band i ordets renaste, bästa bemärkelse.
Det är fint att studera basisten Thomas Holsts samspel med trummisen Sticky Bomb och hur bandets ”nye” gitarrist Janne Lindén (han har bara varit med i knappt 20 år) sticker ut sådär lagom mycket i sina svetsglasögon och steampunkhatt.
Öppningen med ”Ah du, hur fan ser du ut” sätter nivån redan från start och den tungt rockande ”Primitiv” är som att jagas av en mangel, fast på ett bra sätt.
Däremot vajar ”Mambo feber” runt utan någon vidare riktning och Nisse Hellbergs röst håller inte hela vägen i ”Teknikens under”. Men det gör inte så mycket. Bandet finns där för att rädda honom och piskar upp ett imponerade sväng.
Och så Jalle Lorensson då, Wilmers vilsne virtuos. Han blåser verkligen hårt. Och ofta. ”A for effort” som amerikanen skulle säga.
Sedan kan man diskutera om alla låtar verkligen kräver ett muntutar-solo. Eller tre. Hur som helst … grattis ni kvinnor som funnit en man som älskar er lika mycket som Jalle uppskattar sitt munspel.