Hamnen lever upp igen – om än bara för en stund
Historien om sjömannen Malcolm Sinclair Svensson innebär en resa i både tid och rum. Följ med till början av 1900-talet, till Halmstads myllrande hamn och vidare ut på de stormande världshaven.
Repetition pågår på Kulturhuset. Den 30 juni, samma dag som Tall Ships Races seglar in i Halmstad, är det premiär för pjäsen ”Timmermannen som tillverkade hajkäppar”. Men allt började för ungefär 30 år sedan, när regissören Ulf Andersson läste en artikel i Hallandsposten om Malcolm Sinclair Svensson.
– Först noterade jag ju det märkliga namnet, men sen läste jag om allt han hade varit med om till havs och insåg att han var en verklig profil. Jag blev så fascinerad att jag klippte ut artikeln, berättar Ulf och fortsätter:
– Men inget hände förrän jag förra året skulle flytta till Malmö. När jag packade hittade jag klippet och fastnade återigen i Malcolm Sinclairs alla äventyr. Så jag började söka efter mer information om honom – tänk om man skulle kunna göra något i samband med Tall Ships Races?
ULF ANDERSSON har fått hjälp av många personer på vägen, men en av dem har betytt extra mycket: Tore Christiansson, Malcolm Sinclairs barnbarn (och en av skribenterna i HP:S serie Vår historiska stad).
– Vi fick kontakt i början av året och träffades ett par gånger. Och med Tores minnen och material fanns grunden till en berättarföreställning, konstaterar Ulf.
Vid dagens repetition sitter Tore med och han lyssnar intensivt när Pelle Hörmander ger ett smakprov ur ”Timmermannen som tillverkade hajkäppar”. Med stor inlevelse gestaltar han hur Malcolm Sinclair surrades fast vid rodret under en storm på Biscaya-bukten och hur skonaren Afganistan äntligen kom till undsättning efter att det skadade fartyget drivit planlöst i flera dygn. När Pelle tystnat säger Tore: – Mycket bra gjort. Det är bara en liten sak som bör ändras – Afganistan var inte en skonare, utan en ångare.
Ensemblen nickar och diskussionen om segelskutor och sjömansliv går vidare. Alla är överens om att Halmstads hamn i dag ligger tyst och öde om man jämför med hur det var förr – ”i början på 1900-talet låg det skutor långt upp i Nissan och det fanns gott om lönnkrogar i stan…”.
– Jag har cyklat runt mycket nere i hamnen och slagits av hur lite folk man ser nuförtiden. Det är väldigt lätt att bli ett offer för gammal hamnromantik: doften av tjära, rösterna, alla ljuden, säger Ulf Andersson och Ann-louise Liljedahl, som har arrangerat musiken, inflikar:
– Förutom shanties och sjömanssånger har vi också gjort en ljudillustration med ”hamnljud”.
PELLE HÖRMANDER får alltså även sjunga under föreställningen. Han trycker på ipaden, som han har liggande i en ”tom” bok på en trätunna på scenen, och rummet fylls av mäktiga röster, både förinspelade och Pelles. När sista tonen klingat ut säger Tore:
– Visste ni förresten att morfar var en jäkel på att vissla? Han brukade lura folket nere på Söder och låta som en näktergal.