Klaustrofobisk inledning av nya ”Top of the lake”
En gång i tiden var alla tv-poliser och detektiver trygga farbröder som lugnt och metodiskt löste alla mysterier, hemtrevligt blossande på en pipa. Det var män man ville krypa ihop hos när åskan gick. Men det var då min vän, en gång för längesen. I dag är snutarna i rutan ofta neurotiska vrak som hemsöks av fruktansvärda minnen ur det förflutna. De är män eller kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, och bara några grader friskare än de psykopater de jagar.
En av de mest skadade är Robin Griffin (Elisabeth Moss) i serien ”Top of the lake: China girl”. Hon bär på ett blytungt själsligt bagage och skriker i sömnen, hon ska utreda ett mord och samtidigt spana efter den tonåriga flicka hon en gång födde – men inte har levt med.
Vi kommer att träffa Robin Griffin sent på måndagskvällarna i SVT1 i höst, och det första avsnittet lämnade mig med blandade känslor.
JAG FÖLJDE FÖRSTA säsongen av ”Top of the lake” som utspelades på Nya Zeeland, där den storslagna naturen spelade en viktig roll. Den bjöd på lite vila och skönhet, som kontrast till alla udda eller direkt vidriga människor som befolkade historien.
”Top of the lake: China girl” utspelas däremot i Sydney, i dystra lägenheter och sjaskiga bordeller, och det känns kvavt och klaustrofobiskt. Dessutom blir det lätt tjatigt när alla pratar om sex, tämligen ingående.
De är män eller kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, och bara några grader friskare än de psykopater de jagar
Men regissören Jane Campion är en mästare, liksom skådespelarna – Elisabeth Moss, men även Nicole Kidman och svenske David Dencik – och det finns en stark suggestion i en återkommande scen med en resväska som flyter i havet (och innehåller precis det vi gissar). Så serien får några chanser till.
HAVET ÄR OCKSÅ ett bärande element i ”Ebbots ark” på söndagskvällarna. Men här hotar inga faror. Vattnet är lika blått som friskt, och vyerna över Bohusläns klippor utlovar vin, evig vänskap och sång.
Jag är sedan länge allergisk mot program där kändisar träffas på öar och bryggor, på slott eller i kojor för att kramas, prata om känslor och förklara hur mycket de tycker om varndra.
Allt detta finns med i ”Ebbots ark” som långa stunder är svåruthärdligt, men söndagens program räddades av två saker: de fantastiska panoreringarna över ön Åstol och musiken.
Gästerna får nämligen sjunga en låt som betyder mycket för dem, ofta ett nummer som ligger långt från deras vanliga repertoar – och det kan bli sensationellt.
Alla medverkande gjorde bra i från sig, med extra plus för värden Ebbots ösiga version av den nästan 40 år gamla poppärlan ”Oh, Susie” och Annika Norlins sköra tolkning av Bryan Adams powerballad ”Heaven”.
En av mina vackraste stunder i somras var när jag såg Annika Norlin med sitt band Säkert i den stora ladan på Strömma Farmlodge, nära Tvååker, och i tv visade hon att hon även kan ge liv och blod åt andra artisters låtar.
Hon berättade att ”Heaven” ofta spelats på skoldanser, där hon stått i ett hörn och undrat om hon skulle få dansa. Med tusen fjärilar fladdrande i magen.