Avregleringarna går som tåget
AVREGLERING. Snöflingorna singlade ner och blev till drivor som satte stopp, inte minst för tågen, som precis hade börjat rulla igen efter den årliga lövhalkan.
LEDARE HP 28/9. Året var 2010 och ordföranden i trafikutskottet, Socialdemokraternas Lena Hallengren, krävde ett stopp för Alliansregeringens pågående avreglering av tågtrafiken. I en debattartikel i SVD (5/3 -10) förutspådde hon bland annat att regiontrafiken skulle hotas, att bytesresorna skulle försämras och att det skulle stå skattebetalarna dyrt.
NÅGRA ÅR SENARE har vi facit. Det blev inte många rätt för socialdemokratin. Siffror från myndigheten Trafikanalys visar att antalet personkilometer ökade med 34 procent från år 2000, avregleringens första steg. En studie från KTH visar att regionaltrafiken, den som var särskilt hotad enligt Hallengren, tredubblades mellan 1990 och 2014 – samtidigt som kostnaderna för det offentliga minskade med 10 procent. Prisutvecklingen i stort har följt inflationen, fast de billigaste biljetterna har blivit billigare. Punktligheten har varken ökat eller minskat de senaste åren, men tågen går 20 procent snabbare än 1990.
En del beror förstås på infrastruktursatsningar, men nästan oavsett vilken indikator man väljer är reformen en framgång. Kanske var rädslan importerad från Storbritannien? Den brittiska avregleringen av tågtrafiken 1995 är känd som ett skräckexempel på en privatisering som gick snett. Kaos i biljettsystemet, massiva förseningar, bristande underhåll och ytterst, flera tragiska dödsolyckor.
Men 20 år senare är britternas tågsystem det säkraste i Europa, och har som enda land bättre passagerartillväxt än Sverige. De offentliga subventionerna har minskat, och hundratals miljoner pund av privata investeringar görs. Priserna har gått upp i högtrafik, men legat stilla eller sjunkit för årskort och förköpsbiljetter. Kundnöjdheten har ökat rejält.
Den som gav sig ut i snörusket 2010 för att gå till apoteket kunde för första gången välja bort det statliga monopolföretaget. Avregleringen av apoteksmarknaden genomfördes också av Reinfeldt-regeringen och möttes av liknande farhågor om att det mesta skulle bli sämre.
SEDAN DESS HAR vi fått 500 nya apotek på sju år. Öppettiderna har ökat med i genomsnitt tio timmar i veckan, och antalet söndagsöppna apotek har stigit från 154 till 505 stycken. Nya tjänster, som hemleverans av mediciner, har skapats. Även om mycket är bättre fattas ännu mediciner på sina håll och en bättre samordning behövs. Men den stora vinsten är den ökade tillgången.
Resultaten är inte förvånande – den fria konkurrensen ökar kvaliteten och pressar priserna var den än tillåts verka. Trots det har den här typen av reformer fått dåligt rykte hos allmänheten. Dess belackare på vänsterkanten kan alltid klanka ner på barnsjukdomar eller detaljer.
Dock kan det finnas anledning att diskutera exempelvis järnvägsunderhållet som knappast blivit bättre genom åren när fler utförare tävlar om att göra så litet som möjligt till lägsta pris.