Ny bok om Lion Ferrys historia
”Vårt Lion Ferry” heter den nya bok som berättar historien om det halländska rederiet – men framför allt om människorna som jobbade på färjorna. Vi har träffat några herrar som var med och skapade den speciella Lion Ferry-andan.
De började alla på Lion Ferry på 1960-talet, när företaget var nystartat. Tidigare hade de gått på lasttrafik mot andra kontinenter och varit hemifrån i långa perioder. Nu fick de vara ”vanliga Svenssons till sjöss”, som Gunnar Heikenberg uttrycker det. Han var bara 16 år när han gick ombord för första gången och var sedan borta i fyra år.
– När jag kom hem förlovade jag mig – och sen bar det av till Australien ett par år. Så jobbet på Lion Ferry var ju fantastiskt, även om det var lite mindre äventyrligt, säger Gunnar som sedermera avancerade till befälhavare. Kollegan Carl Erik Rydberg, som var maskinchef, fortsätter:
– Vi var pionjärer. Det var ju inte helt givet att företaget skulle lyckas, men vi gjorde vårt allra bästa för att det skulle gå bra.
Gunnar Heikenberg nämner också det s åkallade an c i en ni te t ssystemets omen faktor till att Lion Ferry-andan växte fram.
– Rederiet såg till att befälsgången följdes till punkt och pricka. Den som stod näst i tur – sett till antalet tjänsteår – kom på fråga när någon skulle befordras. På så vis slapp vi avundsjuka och rivalitet, säger Gunnar.
Varpå Gösta Funck, också han maskinbefäl, inflikar (med glimten i ögat):
– Men man gick ju aldrig före någon nerför en trappa…
En direktör med en icke-hierarkisk grundsyn var också betydelsefull för Lionandan.
– Vår vd Henrik Meijer såg till att kommunikationen inte bara gick nedåt, utan även uppåt. Han gav oss på båtarna stort förtroende, säger Carl Erik Rydberg.
NÄR DE FÖRE detta sjömännen får frågan om de hade något favoritfartyg nickar de ivrigt –självklart var det så. Och ”KCG”, som de kallar Kronprins Carl Gustaf, verkar alla ha en speciell relation till.
– Det var aldrig några problem med den färjan, den bara gick. Och den var lätt att manövrera i hamn, konstaterar sjökapten Nils Funck och de andra håller med. Men Gösta Funck (för övrigt lillebror till Nils) nämner också en annan båt: Prince of Fundy.
– Fast där handlade det om hatkärlek. Det var alltid något som krånglade: motorerna, propellrarna, ja, hela rasket. Men det gjorde att vi i maskineriet blev otroligt sammansvetsade – till slut bara tittade vi på varandra i samförstånd när något hände.
I BOKEN SOM nu ligger framför de fyra pensionärerna, med den enkla men talande titeln ”Vårt Lion Ferry”, finns många årtal, namn och sifferfakta, men framför allt är den fylld av historier om alltifrån vilda stormar och överhettade maskinrum till dramatiska förlossningar och pulserande dansgolv.
– Ja, en färja är ju som ett minisamhälle – det mesta som händer i land kan även hända ombord. Jag har intervjuat ett stort antal människor, som alla har lagt sin pusselbit till det som nu blivit en bok, säger Anders Bergenek som för flera år sedan fick frågan av Carl Erik Rydberg om han skulle kunna tänka sig att skriva historien om Lion Ferry.
– Jag sa att ”det gör jag gärna, men inte förrän jag blir pensionär”. Det blev jag för ett par år sedan, och då satte jag igång.
De flesta av dem Anders Bergenek intervjuat är medlemmar i Lion Ferry-klubben som bildades i slutet av 1990-talet, då som en pensionärsklubb. I dag har man ett 90tal medlemmar och man träffas ett par gånger om året.
– Ja, det blir ju mycket gamla minnen när vi ses. Fast nu hör vi inte så bra längre, så vi får dra allt en extra gång, säger Gunnar Heikenberg och skrattar.
Avslutningsvis, ett citat ur boken, från samma resa som Gunnar nämner i faktarutan här intill. Året är 1960. Prins Bertil har avgått mot Århus, men mötts av hög sjö och snart är merparten av de 800 passagerarna sjösjuka. En av båtvärdinnorna, Ingegerd Lundmark, berättar:
”Efter ett tag stötte jag på en man som satt och grät i en av fartygets trappor. När jag frågade hur det var fatt, berättade mannen att han spytt ut sina löständer och utan att märka det slängt påsen i en stor behållare med andra likadana påsar. […] Jag sökte igenom behållaren och klämde på alla påsarna tills jag hittade något hårt. Det var mannens löständer! […] Efter ett tag kom han tillbaka med tänderna isatta och tackade.” Fotnot. På söndag, den 1 oktober, berättar Anders Bergenek och Carl Erik Rydberg om ”Vårt Lion Ferry” på Bokmässan i Göteborg.