Folkomröstningar som fått olika följder
Det var på tiden att den svensk-turkiske författaren och journalisten Hamza Yalcin, bosatt i Halmstad, släpptes ur det spanska fängelset i Barcelona. I går kom äntligen beskedet att han inte kommer att utlämnas till Turkiet. Men ingen vågar andas ut förrän han åter är i säkerhet på svensk mark.
Turkiska polisen misstänker att han leder en terroristorganisation, vilket han förnekar.
EXAKT VAD SOM avgjorde frisläppandet lär vi aldrig få veta i det diplomatiska spelet. Den förestående katalanska folkomröstningen imorgon söndag kan ha spelat roll.
Hamza Yalcin greps på flygplatsen i Barcelona den 3 augusti av Interpol på order av Turkiet, vars president Recep Tayyip Erdogan uppenbarligen inte drar sig för någonting i jakten på meningsmotståndare. Hamza Yalcin flydde till Sverige i mitten på 1980-talet. Han hade suttit fängslad där för sitt regimkritiska arbete i tidningen Odak.
Eu-parlamentariker Cecilia Wikström (L) är med rätta kritisk till Interpols tillvägagångssätt. Även svenska Pen-klubben har framfört samma kritik.
Turkiet har utvidgat jakten på opinionskritiker och journalister även utanför landet. Dagens Nyheter citerar tidningen La Vanuardia, där Spaniens motsvarighet till justitieombudsmannen Francisco Fernández, bett domstolen att beakta de försämrade mänskliga rättigheterna i Turkiet efter kuppförsöket förra sommaren.
Så nu hoppas vi bara att Hamza Yalcin snarast möjligt kan återvända tillbaka till Halmstad.
EN ANNAN PERSON som ”fastnat” utomlands av helt andra skäl är min kollega, HP:S tidigare vikarierande politiska redaktör Bawar Ismail, som numera är ledarskribent på Gefle Dagblad. Han reste till Erbil för att vara med om den kurdiska folkomröstningen, men nu har Irak stängt alla utrikesflyg till och från den självstyrande kurdiska regionen, så han kan inte resa hem igen. Han har helt enkelt blivit strandsatt på grund av folkomröstningen, som var demokratisk och fullt rimlig. Stoppet hindrar inte bara honom utan alla internationella kontakter, affärer och hjälpsändningar.
Så här skrev Bawar Ismail i GD (26/9): ”Själv kändes allt så overkligt för mig. Det var många känslor i omlopp. Sedan barnsben har jag fått berättat för mig om det lidande och elände som drabbat kurderna. Och nu, nu plötsligt verkade vi ha makten över våra egna liv och vår egen trygghet. Det var svårt att inte tänka på de familjemedlemmar som lämnat oss eller tagits ifrån oss genom åren – vad jag hade önskat att de fick uppleva detta tillsammans med mig. En historisk dag. Första steget mot självständighet.
För nu börjar det jobbiga. I skrivande stund räknas fortfarande rösterna, och allt pekar på ett mycket starkt stöd för ett ja till självständighet. Kurderna i Irak måste sedan hantera eventuella straffåtgärder från Turkiet, Iran och Irak. Det blir inte en lätt uppgift, i värsta fall kan det till och med leda till blodiga konflikter. Och samtidigt ska man försöka förhandla med Bagdad om hur utträdet ska skötas, vilket lär bli svårt när den irakiska centralregeringen beter sig som ett lättkränkt småbarn.”