Hemma hos förbundskapten Andersson
Två matcher återstår och Sverige har alltjämt en bra chans att nå VM i Ryssland 2018. Svenska fotbollslandslaget är glödhett igen. Och det tack vare en Halmstadson. HP träffade Janne Andersson, 55 i går, över en fika hemma i radhuset på Lidingö för att pr
– Det är nästan exakt ett år som vi har bott här, men det börjar redan kännas som hemma.
Janne pekar bort mot Lidingö när vi passerar Lidingöbron efter att han har plockat upp mig på Tbanans ändstation Ropsten.
Hemma är numera ett radhus i två plan plus källare, byggt i början av 1950-talet, i ett lugnt villaområde på Lidingö.
– Det är perfekt. Jag är ju ingen lägenhetsmänniska utan vill helst ha lugnt och tyst omkring mig så även om det är ett radhus är här verkligen lugnt med bra grannar.
– Sedan är det ju nära till allt. Via norra länken kan jag vara på Friends arena på knappt 20 minuter, men ibland promenerar eller cyklar jag. Det är ungefär tolv kilometer.
ULRIKA, HANS FRU och livskamrat sedan många år tillbaka, öppnar dörren och man välkomnas direkt av hunden Conrad, en femårig lagotto, och dennes tillfällige kompis Elsa.
Janne ursäktar röran med kartonger i vardagsrummet och öppna köket.
– Vi ska bygga om köket, förklarar han. Ska du göra det själv?
– Nähä, du, skrattar Janne. Det får andra ta hand om. Men ge mig rätt verktyg och lite tid så är jag inte helt värdelös. Fast det har klingat ut med tiden. Jag är för otålig.
– Det är samma med matlagning. Jag kunde i början, men Ulrika är så bra på att laga mat så numera lagar jag ingenting. Men jag tar gärna hand om andra hushållssysslor. Som att stryka. Det är avkoppling för mig.
Janne häller upp kaffe och plockar fram bullar.
Det är här, i den här miljön, som svensk landslagsfotboll regisseras och skulperas.
– Det är rätt fantastiskt! Dagen efter har jag, genom ett speciellt dataprogram, alla fotbollsmatcher i världen som har tv-producerats kvällen innan på min dator.
Det var i april 2016 som Janolof Andersson, född i Halmstad och fotbollsfostrad på Alevallen, presenterades som ny svensk förbundskapten i fotboll – en post som han sedan tillträdde i augusti.
”När jag vill ha min vilja igenom brukar jag säga; fan, jag är ju förbundskapten! Men det biter inte här hemma...”
JANNE ANDERSSON Svensk förbundskapten i fotboll
Och sedan den dagen är ingenting längre sig likt för Janne som plötsligt blev en av landets mest kända och offentliga personer.
– Jo, ja. Igenkänd blir man ju överallt numera. Men jag har inga problem med det så länge folk är snälla och trevliga.
– Sedan är det ju en massa inbjudningar till galor och andra evenemang. Fast där väljer jag medvetet bort det mesta. Men jag anser att man måste skilja på vad man är och vad man gör och bilden av mig hos gemene man ska vara att jag är en ambassadör för fotbollen och inte någon som springer omkring på en massa jippon, säger Janne som dock gjorde ett undantag när han medverkade i Robins i förra helgen.
Blev förbundskaptensjobbet som du hade tänkt dig?
– Jag hade inte målat upp några förväntningar utan jag kan inte göra mer än mitt bästa och sedan får vi se hur långt det räcker.
– Men själva jobbet hittade jag snabbt ett förhållningssätt till och blev varm i kläderna. Gensvaret från spelarna, båda de gamla och nya, var också fantastiskt.
Ni inventerade många spelare inför kommande landslag?
– Ja, det var väl 70–80 som skulle kunna bli aktuella inom de närmaste åren.
– Men just det fasade jag för och hade mardrömmar om. Att på den första presskonferensen få frågan varför en viss spelare inte är med och inse att, fan, han har jag glömt bort! Därför satte jag alla inblandade på att dammsuga hela världen...
I assisterande tränaren Peter Wettergren hittade Andersson också snabbt en själsfrände.
– Ja, vi har väldigt lika värderingar när det gäller människosyn och ledarskap, samtidigt som vi är olika på andra sätt. Jag är en frontrunner, går längst fram, tar ansvaret och eventuell skit och känner mig trygg i det och i relationen med media. Medan Peter inte har något behov alls av det utan hellre nördar ner sig i fotbollen och gör alla klipp. Sedan, efter att ha varit assisterande till fyra tränare i HBK, vet jag förstås vad det innebär.
Vad är den största skillnaden mellan att vara klubbtränare/manager och förbundskapten?
– Det är nog friheten, att jag kan styra min egen tid mycket bättre i dag jämfört med när jag var klubbtränare. Slaviskt plikttrogen som jag är var jag alltid på arenan, men nu kan jag faktiskt sköta en del av jobbet hemifrån. Jag är till och med hemma på helgerna ibland, rena lyxen, och träffar Ulrika oftare.
– Som klubbtränare var det mindre hela tiden. Här är det mycket när det är mycket, men betydligt lugnare däremellan.
– Fast det frustrerande att inte kunna stänga matcherna dagen efter.
???
– Alltså ha en sista genomgång med spelarna. Nu åker ju vissa iväg på morgonen och ibland till och med direkt efter match. Och då får man börja varje samling med en genomgång av en match som kanske har spelats flera månader innan.
FÖR EGEN DEL har det också blivit en del resetimmar.
– Jag tyckte att det jag hade rest mindre än förväntat. Tills jag upptäckte att jag skulle besöka det 17:e landet i år... Och bara samlingarna är 60 dagar om året, två månader.
När Andersson tillträdde hade han som målsättning att under sitt första år hinna besöka samtliga allsvenska klubbar. Check!
– Ja, det har varit allt från frukostar och träningar till taktiska genomgångar. Så jag lär ju mig också mycket på dessa resor.
– Det jobbas på bra i svensk fotboll. Klubbarna har blivit bättre och bättre på att optimera sina egna förutsättningar genom att hitta egna vägar och ett eget spel för alla kan inte göra likadant.
– Det är samma sak för landslaget. Här föds inte världens bästa spelare utan då måste vi bli världs- bäst på andra saker, som förberedelser, organisation och så vidare för att kunna rå på de bästa.
Men det fanns ju en viss Zlatan Ibrahimovic en gång...
– Jag säger som vanligt, då var då, nu är nu.
Hur trött är du på frågor om Zlatan?
– Jag har inga problem att svara, men det intressanta är att frågorna kommer trots att jag svara likadant varje gång. Dessutom är han ju skadad just nu. Två matcher kvar och en bra chans att gå till VM...
Ja, den är högst realistisk. Men jag är processinriktad och dödstråkig för det är ett steg i taget som gäller, Luxemburg först.
– Fast jag är stolt över sättet vi har hamnat i vårt läge för vi har inte gnetat oss till det. Bara försvarsspel – då
blir man ingen vinnare i längden. Utan det är att våga, våga, våga – samma sak som jag tjatade om i Norrköping.
Hur mycket skulle det betyda för dig att ta Sverige till ett Vm-slutspel?
– För mig är ett Vm-slutspel det största som finns. Inte OS utan fotbolls-vm. Det finns fortfarande stunder när jag har svårt att inse att jag faktiskt är Sveriges förbundskapten
och jag hade önskat att min pappa hade levt och fått uppleva det.
Men de nära och kära är inte lika imponerade eller...?
– Nä, när jag vill ha min vilja igenom brukar jag säga; fan, jag är ju förbundskapten! Men det biter inte här hemma... skrattar han.
Samme Janne som en gång i tiden började sin fotbollsbana på Alevallen och via Halmia, Laholms FK, HBK, Örgryte och IFK Norrköping nu ska ta Sverige till VM.
– Jag hoppas att jag är det. Det som jag har utvecklat är mitt sätt att se fotboll som i dag är mer anfallsinriktad. Men som människa är jag mitt vanliga jag. Jag gör det på mitt sätt, från hjärtat med mina värderingar, min syn. Och då får det bli som det blir.
– För den dagen som man gör avkall på det – den dagen blir du genomskådad och då är det nog dags att sluta.