Ny bok om den gula filmen som var röd
KULTUR: 50 ÅR SEDAN DE BANBRYTANDE FILMERNA
Klas Gustafson är Sveriges utan jämförelse flitigaste biograf (så kallas den som skriver biografier) inom 1960- och 70-talets nöjes- och kulturvärld. Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Cornelis Vreeswijk och Gösta Ekman är några svenska ikoner som har blivit ingående beskrivna de senaste 15 åren.
Hans senaste bok handlar lika mycket om en företeelse som om människor – Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – en film i gult som hade premiär hösten 1967 och som kom att spela en inte oväsentlig roll i den politiska debatten som vid tidpunkten höll på att fullständigt ändra karaktär. I dag skulle den kanske kunna kallas för en roadmovie där huvudpersonen, teatereleven Lena, spelad av en ung Lena Nyman, tar för sig sexuellt och vaknar upp politiskt.
– Egentligen var det tiden jag var mest intresserad av och Sjömans uttryckliga syfte med filmen var att spegla tiden när den gjordes i Sverige i slutet av 60-talet. Men det är klart att jag också varit intresserad av filmen i sig och personerna som gjorde den, berättar Klas Gustafson.
Om bara en tidsmarkör för det svenska 1960-talet ska väljas ut måste Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul finnas med i diskussionerna. TT har träffat Klas Gustafson som har skrivit en reportagebok om den 50-årsjubilerande filmen och dess huvudpersoner.
FÅ SVENSKA BIOGRAFFILMER, om ens någon, hade före Jag är nyfiken gul haft ett så uttalat vänsterperspektiv. Lena ställde kritiska frågor till alla hon mötte om klassskillnaderna i 1960-talets Sverige, frågor som inte alltid togs väl emot inom delar av arbetarrörelsen som yvdes över att folkhemsbygget höll på att fullbordas. Filmen innehåller också flera scener där helnakna Lena Nyman och Börje Ahlstedt ligger med varandra. Det gör de bland annat utanför Slottet och det gör de klättrande i Rumskullaeken i Vim-