Kroknäbbarnas flotta återkomst
I somras skrev jag om pilgrimsfalkens formidabla återkomst till Halland och att vi nu till och med har ett par som häckar inne i Halmstads tätort. Men det finns fler solskenshistorier i fågelvärlden – vi kan också säga att det nu är kroknäbbarnas tid.
BEVINGAT
– om fåglarna runt oss
Läs hela serien här: hallandsposten.se/familj både havsörn och kungsörn 1927. Även flera andra rovfåglar fridlystes senare under 1900-talet, och till slut försvann även jakttiden på duvhök. I dag är alla rovfåglar och ugglor fredade i Sverige.
Men vad hjälpte fridlysningen när ett nytt och mycket värre hot hade seglat upp? Under efterkrigstiden lanserades flera nya bekämpningsmedel inom jordbruket. Det gällde bland annat insektsgiftet DDT och kvicksilverpreparat mot skadesvampar. För rovfåglarna, som befinner sig högst upp i näringskedjorna, blev giftbelastningen så stor att många arter försvann. När det var som mörkast på 1970-talet fanns det bara några tiotal par kvar av röd glada och havsörn i hela landet.
OM NÅGON DÅ skulle ha påstått att vi inom 50 år skulle ha tre havsörnsrevir, två revir av kungsörn, närmare 100 par av röd glada och 15 pilgrimsfalkspar enbart i Halland, skulle hen ha betraktats som en galning – eller i alla fall en person utan förankring i verkligheten.
Men så är det faktiskt i dag: Vi
SÅ I STORT har det gått bra – även om det finns vissa fåglar, såsom bivråk och duvhök, som har minskat på senare år – och vi kan med visst fog säga att det nu är kroknäbbarnas tid. Detta är naturligtvis glädjande för alla som värnar om en levande natur, men det är också viktigt på ett annat plan. När giftsituationen var som mörkast för cirka 50 år sedan, var det många som kände stor uppgivenhet: Det hade gått för långt med kemikaliesamhället, och det fanns ingen återvändo.
Men så illa blev det inte – vi lyckades stoppa de farligaste gifterna och vända utvecklingen även om både kemikalieindustrin och jordbruket kämpade emot i början.
I dag är det hotet från de stora klimatförändringar som får många människor att känna uppgivenhet. Men det går att vända på utvecklingen – fast då måste vi naturligtvis börja dra åt samma håll.