Fassbender som plågad Oslopolis
Jo Nesbøs Polis (2013) kändes som det definitiva avslutet på nordic noir-serien om den plågade, rockmusikfixerade, kedjerökande, självdestruktive och alkoholiserade Oslopolisen Harry Hole.
Den norske deckarförfattaren, som är något av en ikon i hemlandet, var klar med tio romaner om ett brott, men han kunde ändå inte sätta punkt utan började skriva på en elfte bok, kallad Törst (2017).
I SAMMA VEVA gick Nesbø med på en filmatisering av Snömannen (2007). En smula förvånande eftersom författaren varit så tydlig med att det inte skulle bli några Harry Hole-filmer förrän romansviten var avslutad. Men, okej. Om Martin Scorsese ringer och erbjuder sig att gå in som producent är det ingen som tackar nej.
Snömannen har blivit en internationellt gångbar (utom i Norge där recensenterna är sura) thriller som stundtals är spännande på riktigt, vilket inte är särskilt vanligt i filmthrillersammanhang. Filmens skicklige regissör Tomas Alfredson, som visade mästarklass i Tinker Tailor Soldier Spy, har lyckats få ner 800 sidor romantext till den hanterbara filmlängden två timmar. Fotografen Dion Beebe, mest känd för Collateral, får de vinterkarga bilderna från Bergen, Oslo och Telemark att se ut som Fargo-land. På minuskontot hamnar egentligen bara det faktum att dialogen är på engelska i stället för norska. Irriterande i början, men man vänjer sig hyfsat snabbt.
DET ÄR SÄKRA kortet Michael Fassbender som spelar Hole, som är nere för räkning redan från start. Fassbender är helt rätt för rollen som sliten polis som stupfull somnar i snödrivor för att nästa dag vara kopiöst bakis. En polis utan körkort, en polis som bara har vaga begrepp om hur man skall använda sig av den nya tekniken, men också en snut som, när han är hyfsat nykter, är en svårslagen mordutredare.
I filmen har Hole och nya kollegan Katrin Bratt (Rebecca Ferguson) att lösa mysteriet med en seriemördare som siktar in sig på unga ensamstående, eller olyckligt gifta, mödrar. Varför då?
ETT SIDOSPÅR, SOM Alfredson kunde ha kortat, handlar om staden Oslos försök att få arrangera vinter-os. Väldigt mycket bättre är tillbakablickarna där vi får följa polisen Rafto, ännu mer alkoholiserad än Hole. Rollen som Rafto görs, en smula otippat, av Val Kilmer.
Alfredson väntar kaxigt länge med att visa mord och blod i bild, men när han väl gör det är Snömannen vämjeligt våldsdetaljerad.
DET SOM JAG gillade bäst i filmen är små detaljer. Som detta att det första vi får se i Holes sjabbiga lägenhet är Sex Pistols Lp-skiva Never mind the bollocks. På två sekunder förstår vi att Hole är en snut med ett punkförflutet.
Spännande är filmen som sagt. Också genomgående bra agerad. Från Fassbender, Ferguson, Kilmer, Jonas Karlsson, David Dencik och, i en liten, men viktig roll, Peter Dalle. Och så är den allra sista scenen väl värd att vänta på.
THRILLER
SNÖMANNEN
Regi: Tomas Alfredson Med: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Val Kilmer, J K Simmons, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, David Dencik och Peter Dalle Usa/storbritannien/sverige, 2017 (119 min)
Fassbender är helt rätt för rollen som sliten polis som stupfull somnar i snödrivor