Skolan behöver stöd

Tillsammans med de baltiska länderna, Malta och Danmark lägger Sverige mest pengar på utbildningsväsendet av alla Eu-länder.

LEDARE HP 16/10. Ändå är vi inte bäst i klassen. Överlag har Sverige sjunkit stadigt i internationella kunskapsmätningar som Pisa, både relativt de andra länderna och jämfört med tidigare svenska generationer.

Men det mest alarmerande är den ökade ojämlikheten. Föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar en allt större roll för hur eleverna presterar. I Hjulsta i Stockholm hade endast 38 procent av eleverna i åk 9 godkänt i så många ämnen att de kan söka till gymnasiet.

ALLA POLITIKER är givetvis oroade över detta. Regeringen har därför försökt att förbättra situationen på ett klassiskt svenskt vis: genom att satsa mer pengar. Problemet är att det inte fungerar.

Kommunerna har en lagstadgad plikt att rikta mer resurser till skolor där eleverna har större behov. Enligt Dagens Samhälle lägger de 25 största kommunerna 3,5 miljarder kronor på stöd till utsatta skolor. Det är ju bra, kan man tycka. Men de flesta kommuner utvärderar inte huruvida pengarna gör nytta eller inte. Och de som granskar resultaten har kommit fram till att pengarna inte gör någon skillnad.

SVENSKA POLITIKER måste tänka om. Att skrika ”mer pengar!” så fort man ställs inför ett problem duger inte. I stället borde svenska kommunpolitiker titta på internationella exempel. På de så kallade Kipp-skolorna i USA, där eleverna kommer f rånlåg inkomstfamiljer och de flesta har latin- eller afroamerikansk bakgrund, läser 82 procent vidare på universitetet. Skolorna drivs med principer som disciplin, långa skoldagar, bra lärare och många prov för att mäta elevernas kunskapsnivåer.