Mitt Bandage – en enkel biljett till himlen

Alla borde få ha ett rockband. Kanske bara i några dagar, bara för känslans skull. För att få en glimt av paradiset. Alla borde få uppleva euforin, adrenalinet, feelingen när allt klaffar. När blåbär blir fullfjädrade stjärnor. Ja, som när Bandage blir Nirvana. Blir Weezer. Blir Ramones. Blir Elvis. Till och med Nobelgubben Dylan.

Listan har inget slut. Vi kan bli vad vi vill. Rockbandet är en drömfabrik. Om vi inte orkar bli Rolling Stones en kväll blir vi Beatles. Eller Ramones en gång till. Bara för att vi kan.

NÄR VI HÅLLER på som bäst fäller vi upp skygglapparna. Världen utanför blir diffus. Onödig. Vi har vad vi behöver. Några ackord, massor av kaffe, nybakat fikabröd och enkel biljett till himlen.

Kritikerna är många och har fel. De lyssnar efter toner som slirar, strofer som blir falska. En trummis som har för bråttom. Som galopperar när han borde skritta. Kritikerna hittar allt. Flera gånger om. Men vi är inte Zlatan som fintar felfritt. Vi är Ramones. Att ha ett rockband är beroendeframkallande. Som en djävulsk drog där inget någonsin blir sig likt efter att man tagit första trippen. Min första tog jag i en övergiven kåk. På andra våningen i sällskap med två killar som kunde. De var redan beroende och skulle kolla om jag kunde lockas över på andra sidan.

Vi testade en och samma låt några gånger. Chuck Berrys ”Johnny B Goode”. De kunde varenda del av låten. Jag hade aldrig spelat i ett band, det gick riktigt dåligt. De var snälla nog att hålla masken. Det dröjde flera år innan vi spelade ihop igen. Men då hade jag hunnit ikapp dem.

”Listan har inget slut. Vi kan bli vad vi vill. Rockbandet är en drömfabrik. Om vi inte orkar bli Rolling Stones en kväll blir vi Beatles.”

NÄR VI HAMNADE i samma combo igen blev det en spelning som alla som var där kan prata om än i dag. Kanske inte bara för att pedalen till min bastrumma havererade. Kanske för att det var roligare än någon fest tidigare. Eller ja, nästan i alla fall. Med över 30 år i backspegeln har de tidiga, trevande stegen en viss förmåga att låta väldigt mycket bättre när jag framkallar minnena än när de skapades.

Jag låter mig hållas. Jag är Ramones. Jag är Tom Petty, fast han just dött. Jag lever på övertid om jag vill. Jag har ett band att förgylla mitt liv i.

BANDET BANDAGE HAR figurerat i de här spalterna förut. Nu gör vi som Batman, en total makeover. Eller som Star Wars, vi börjar om innan det andra har hänt. Ni som till äventyrs drar er till minnes att den här trumslagaren hävt upp sin stämma redan tidigare och berättat om ett gäng ivriga kaffesörplare, ni minns rätt. Och ni får kanske samma historia serverad en gång till.

Fast precis som i fallet med Batmanfilmerna – utan övriga jämförelser – bättre den här gången. Mustigare, flera skopor kaffe i bryggningen, flera slag i minuten. Mer helt enkelt. Mer Wilko Johnson i ”She does it right”. Inte kanelgifflar, nu är det bakelser direkt från konditoriet.

Extra allt, kallar en del det. ”All inclusive” funkar också. En dag vid poolen, när ungarna leker utan att bli osams, fri tillgång till baren.

Så, ladies and gentlemen: Bandage has not left the building.