Meltzer lyfter respektfullt på locket till döden

Ett tv-program som minner om livets ändlighet, kan det vara något att roa sig med på en måndagskväll? Programledaren Christine Meltzer tycker det uppenbarligen och efter förra veckans premiäravsnitt av ”Meltzer och döden” verkar det faktiskt som att tittarna håller med.

Ironiskt nog – eller kanske passande? – så slog Christine Meltzer igenom i det flamsiga humorprogrammet ”Hey Baberiba” i Kanal 5. Själv fick jag upp ögonen för henne när hon och programledaren Carina Berg gjorde livsbejakande kompisresor genom USA, Europa och Hawaii på samma kanal.

Tidigt i programserien blev det tydligt att Christine är en kruka av stora mått. Hon var rädd för att klättra, rädd för att simma, rädd för att flyga, medan hennes yngre kollega djärvt kastade sig ut i allsköns utmaningar.

I SITT NYA program ”Meltzer och döden” i Kanal 5 erkänner Christine Meltzer utan omsvep att hon framförallt är livrädd för döden. Så har hon också stått intill branten och tittat ner, i och med sin bröstcancerdiagnos 2012. I det första avsnittet får vi se klipp från tiden då Christine påbörjade sina behandlingar.

Det är gråt, svordomar, tandagnisslan och inte minst det symboliska bortrakandet av huvudhåret, en påfrestande situation som nog många drabbade kan känna igen. Men ”Meltzer och döden” ska inte i första hand handla om henne själv och cancern, utan om andra människor och deras stundtals väldigt odramatiska syn på livets slut.

Christine förenklar inte, men krånglar inte heller till det när hon i sina intervjuer och samtal försöker finna ett svar på det obegripliga.

I första avsnittet möter vi en optimistisk obduktionstekniker, en dödsföraktande äventyrare och en Oxford-akademiker som hoppas på en ny chans genom nedfrysning efter döden. Det snackas om livet, döden och åldrandet under en middag med kändisvänner och så får vanliga dödliga vara med och skriva en enorm bucketlist.

SÅ, HUR VÄL lyckas Christine Meltzer närma sig det här svåra ämnet? Blir det alltför kusligt eller dystert, ett smaklöst vältrande i skräck och vånda? Eller får vi kanske ett sentimentalt feelgood-program, anpassat till en publik som tror på andar och änglar?

Nej, här finns så många vinklar och perspektiv att programmet inte kan sägas hemfalla i något sådant fack. Christine förenklar inte, men krånglar inte heller till det när hon i sina intervjuer och samtal försöker finna ett svar på det obegripliga. De flesta som får komma till tals har faktiskt intressanta saker att säga och programmet väcker många tankar.

I vår glättiga tid av ensam är stark-mentalitet är det befriande med ett program som tillåter vuxna människor att inför varandra erkänna sin rädsla och maktlöshet och sin litenhet på jorden.

Om dödsångest kan botas av ett tv-program är kanske tveksamt, men det är ändå sympatiskt att någon vågar lyfta på locket och utforska ett ämne som vi sällan talar om trots att det angår oss alla.