Höj lönen för landets poliser och se den vägen till att yrket åter blir attraktivt.
MIGRATION. Sedan en tid tillbaka pågår en av de mest polariserade och högljudda diskussionerna i samhälls– debatten.
LEDARE HP 31/10. Den rör situationen för de ensamkommande unga afghaner som inte bedömts ha skyddsbehov och därmed har fått avslag på sin asylansökan.
PÅ ENA SIDAN står organisationer som Ung i Sverige och Vi står inte ut, vilka tydligt tar ställning emot att unga människor skickas till Afghanistan. De ifrågasätter asylprocessen och anordnar manifestationer för att få regeringen att stoppa avvisningarna och ge de unga – vilka i många fall varit i Sverige i flera år – amnesti och möjlighet att fortsätta bygga sin framtid här. På den andra sidan står så kallade Sverigevänner som anordnar motdemonstrationer, skriker ”åk hem” och använder invektiv som ”skäggbarn”. I mitten finns också allt fler i grunden seriösa samhällsdebattörer som i uppskruvat tonläge argumenterar, raljerar och förnekar att detta skulle vara en komplicerad fråga.
Men det är komplicerat. Det här handlar om människor och hela deras framtid.
I onsdags lyckades SVT:S Uppdrag granskning skildra precis hur svår situationen är och hur läget knappast underlättas av att mycket få förmår diskutera det som nu sker på ett sansat och vuxet sätt utan att ta till överdrifter som att ”Migrationsverket skickar unga i döden” eller ”nästan alla ensamkommande ljuger om sin ålder”.
I GRUNDEN HANDLAR det här om asylrätten. Och om rättssäkerhet.
Den människa som fruktar förföljelse eller flyr krig och konflikt har rätt att söka skydd och få sin sak prövad. Så har också skett med de många ensamkommande från Afghanistan. Resultatet är att tiotusentals har fått uppehållstillstånd. Sverige är ett av de länder som tagit emot flest ensamkommande unga afghaner och så många som 83 procent av de minderåriga får stanna.
Samtidigt innebär en reglerad invandring – något som de flesta trots allt säger sig vilja ha – att det också finns de som får avslag. De som efter utredning bedömts vara vuxna och sakna skyddsskäl måste åka hem. I så gott som varje enskilt fall är det naturligtvis en stor tragedi att behöva lämna den trygga tillvaro och det kontaktnät man byggt upp i Sverige. Det förstår varje tänkande, kännande människa. Den sorg och hopplöshet som de som fått avslag känner bör självklart bemötas med respekt och empati. Men att den som fått sak prövad i varje möjlig instans och inte fått uppehållstillstånd måste återvända är lika självklart.
GENERELLT HAR SVERIGE en säker och fungerande asylprocess. Det betyder inte att fel inte begås. Men det finns ett tydligt regelverk och möjlighet att få sin sak prövad rättsligt inte bara en utan flera gånger. Så ska det vara. Vi kan inte ha ett system där politiker eller aktivister avgör om människor bör få asyl, eller där den som skaffat sig flest vänner eller ropat högst har störst möjlighet att få stanna. Det vore orimligt. Lika orimligt som att det inte tycks gå att diskutera frågan utan att man gräver ned sig i var sitt lerigt dike fullt av överdrifter, anklagelser och rena lögner.