83-årige Knäredsbon Sten Johannesson kan aldrig glömma åren i Sinai i slutet av 1950-talet.
Hösten 1956 lämnade Knäredsbon Sten Johannesson sitt hem för att liksom många andra svenskar tjänstgöra som Fn-soldat på Sinaihalvön. I dagarna är det precis 60 år sedan uppdraget var slutfört och han återvände hem. – Detta brukar kallas ”Det glömda krige
På den tiden jobbade Sten som resemontör. Livet var sorglöst. Någon äventyrare var han inte, men när en kompis berättade att han tänkte åka till Egypten för att tjänstgöra som Fn-soldat under den pågående Suezkrisen tog det inte lång stund innan även Sten bestämt sig för att följa med.
Hemma i Markaryd, där han bodde då, blev mamma och pappa inte glada över beskedet, men för Stens egen del fanns ingen väg tillbaka. Ansökningshandlingarna fylldes i och skickades iväg.
Bara ett par dagar senare kom beskedet att han antagits.
– Jag ringde min chef och bad om tjänstledigt och sedan var det bara att packa och åka till P3 i Strängnäs för utbildning och förberedelser.
En vecka senare var det dags att påbörja den långa resan. Sten visar en vintrig bild i ett album där han iklädd uniform och med allvarlig min tittar in i kameran.
– Planet som skulle flyga oss ner hade två våningar och var stort och tungt lastat. Utöver oss i plutonen var det lastbilar och jeepar.
ÄVEN OM STEN följde hyfsat med i nyhetsflödet hade han ändå aldrig kunnat föreställa sig hur verkligheten i Sinai såg ut.
Svaret var ganska brutalt och stod fullkomligt klart för samtliga ombord när de lämnade planet på det militära flygfält där de hade landat.
– Allt var totalt sönderbombat, berättar han. Flygplansvraken låg staplade på varandra och hangarerna var helt söndertrasade.
Från detta kaos begav sig svenskarna till hamnstaden Port Said där de satte upp sitt högkvarter i en tömd skola. Även detta var en plats i ruiner. – Det var hyfsat lugnt dagtid, men om nätterna var det fullt gerillakrig runt omkring oss.
Svenskarnas första uppdrag var att skydda engelsmännen som skulle lämna Port Said och åka hem med både personal och en massa utrustning.
Sten, som var signalist, placerades högst upp i skolbyggnaden där mottagningen var bäst. Situationen var oerhört spänd och det gällde att ha full koncentration på allt som hände. Med hjälp av en jättestor karta skaffade man sig överblick över vilka delar av staden som skulle bevakas. För alla som var där var detta en mycket intensiv period.
Direkt efter Port Said fick svenskarna ge sig ut i öknen för att eskortera en israelisk Fn-trupp till Suez. Förflyttningen skedde dagtid till fots och i brännande sol. En natt blev de överfallna och beskjutna.
– Vi tog skydd i sanden utanför tälten och besvarade elden.
Efter ett tag upphörde skjutandet. Sten och hans kamrater tog sig till platsen som var då tom på folk, men full av tomhylsor.
– Förmodligen var det en tjuv som var ute efter mat, spekulerar Sten. Det var i alla fall den teori vi kom fram till.
NÄR STEN SKREV på sitt kontrakt med FN fick han in en klausul om att få åka hem igen till jul. Så blev det också, men efter en tid med familjen beslöt han sig ändå för att åka tillbaka igen. I den andra vändan placerades han och de andra Fn-svenskarna i truppen i hamnstaden Sharm El-sheikh. Då hade denna inte mycket gemensamt med det semesterparadis det blivit i dag, fast tillvaron var ändå behaglig.
– Där var det rätt lugnt, så vi fick själva bestämma både vad vi ville göra och hur mycket vi ville jobba.
Det blev gott om tid över att både sola, bada och spela fotboll.
Fokus låg huvudsakligen på att kontrollera all sjöfart samt att se till att inga obehöriga fartyg eller båtar kom in i området.
Även om vardagen var ganska odramatisk fick Sten en dag uppleva något som fortfarande framkallar stort obehag att tala om.
– Det låg en höjd alldeles i närheten av hamnen. Ett av befälen bad mig följa med honom dit för att se vad som fanns där.
Väl på plats upptäckte de liken av hundratals arabiska soldater. Kropparna har sannolikt legat där i flera månader och var i dåligt skick.
– Förmodligen var det israeliska fallskärmsjägare som hade dödat
” Jag har haft kamrater som inte klarade av att hantera detta och som tagit sina liv.”
dem i ett bakhåll.
Så vitt Sten vet har upptäckten av massakern aldrig kommenterats offentligt.
– Min chef sa att han skulle rapportera, men jag vet faktiskt inte om detta verkligen skedde.
Även om de flesta minnesbilderna har bleknat, dyker det ändå upp en del på näthinnan ibland. Ofta tänker han på barnen.
– De gick runt i ruinerna och letade efter mat, rädda och alldeles ensamma i världen.
1957 FANNS INGEN hjälp med att bearbeta alla dessa händelser. Fältprästen var en klok och närvarande person, men utöver deras korta möten fanns inget skyddsnät.
– Jag har haft kamrater som inte klarade av att hantera detta och som tagit sina liv.
I dag är det bara ett fåtal kvar av ursprungsgänget. I våras var det återträff i Strängnäs.
Soldaterna själva menar att väldigt få svenskar känner till vad som hände i Sinai under de där åren. De som var med brukar kalla det ”Det glömda kriget”.
Sten tycker ändå att han klarat sig bra. Ett långt, fint äktenskap med Maria har hjälpt mycket. De träffades när han kom hem igen efter sin andra tjänstgöringsperiod.
– Ja, där slog kärleken till, säger han och ler. Sen blev det inga fler Fn-uppdrag för min del.
Framför hustruns porträtt i tvrummet i huset i Knäred, där familjen bott sedan 1970, brinner ett ljus. I år är det fem år sedan hon gick bort. Enda barnet, dottern Carina, bor i närheten och i Halmstad finns ögonstenen – dotterdottern Fredina.
Sten är själv 83 år i dag. Han ser ut som hälsan själv, men tampas med en besvärlig hudcancer.
– För 60 år sedan pratade ingen om solskydd, men jag har bestämt mig för att klara detta. Det finns fortfarande så mycket kvar att leva för. Tänk att få resa med Fredina till Sharm El-sheikh och visa henne var morfar höll till en gång, det hade varit så roligt!