Wa Thiong’o: ”Bilden av världen är ett slagfält”
Under decennier har han gestaltat kolonialismens djupa maktobalans. Ständigt Nobelpristippade Ngugi wa Thiong’o ser berättelsen om världen som ett slagfält – där Afrika oftast förlorar. I en ny essäsamling förklarar han kontinentens utmaningar.
När den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’os pappa blev arg brukade han kasta ur sig ett par fraser till sin son: ”mburaribuu”, ”kaniga gaka”. Orden på kikuyu – som han översatte från engelskan – hade pappan snappat upp från sin europeiske arbetsgivare, de betydde: ”bloody fool”, ”nigger”.
Han förstod att de var förolämpningar men inte ordens konnotationer, säger wa Thiong’o som fick känna på språkets sprängkraft tidigt i livet.
Den ständigt Nobelpristippade författaren fängslades 1977 för att ha skrivit den första pjäsen någonsin på kikuyu. Hans författarskap lyfts fram för att det så tydligt synliggör kolonialismens konsekvenser. Men först nu kommer hans essäer på svenska, i boken ”Se Afrika”, där han resonerar kring allt från kärnvapen till godtyckliga gränsdragningar och en framtvingad liberal politik som styrs av västerländska institutioner som IMF.
– Essäerna och fiktionen går hand i hand. Essän hjälper mig att lysa upp vissa idéer och fiktionen låter mig se den levda verkligheten som producerar och är påverkad av dessa idéer, säger han.
BEKVÄMT NEDSJUNKEN i en fåtölj spanar Ngugi wa Thiong’o runt i hotellet. Tillsammans med sin svenske son har han en tävling: att hitta på den bästa historien som ska utspela sig just här.
Björn skriver på svenska och jag på kikuyu, sedan översätter vi, säger han med en barnslig glimt i ögat – berättarglädjen lärde han sig redan vid sin mors lägereld.
Gång på gång återvänder Ngugi wa Thiong’o till det Kenya som han gick i exil från. Hans litteratur är omöjlig att separera från hans politiska idéer. Och språkfrågan har Född: 1938 i Kamiriithu i Kenya som då var en brittisk koloni. Familj: Han har 27 syskon och 9 barn: ”Är det nio, låt mig räkna. Sex plus tre, alltså sex pojkar och tre tjejer”. Bakgrund: Ngugi wa Thiong’o studerade vid universitetet i Kampala, Uganda, och senare vid universitetet vid Leeds, England. Där skrev han sin debut ”Upp genom mörkret”, under namnet James Ngugi. Under 1970-talet inspirerades han av Karl Marx och Frantz Fanon och övergav sitt koloniala namn James och tog i stället tillbaka sitt kikuyunamn Ngugi wa Thiong’o.
1977 kom hans kanske mest kända roman, ”En blomma av blod”. Under sin livslånga exil från Kenya har Ngugi wa Thiong’o framförallt bott i Storbritannien och USA. Under 1985 och 1986 studerade varit framträdande i hela författarskapet. I fängelset, medan han skrev en roman på toalettpapper, han film vid Dramatiska institutet i Sverige som en del i en senare havererad plan att försöka starta en afrikansk filmindustri.
Ngugi wa Thiong’os politiska kamp innebar också en längre paus i hans skrivande. 2006 kom romanen ”Wizard of the crow”, hans första på 20 år. Hans senaste projekt är en serie memoarer om sitt liv från födseln fram till universitetsåren, som inleds med ”Drömmar i krigets skugga”.
Vid sidan av sitt författande har Ngugi wa Thiongo blivit hedersdoktor vid flera lärosäten och varit redaktör för en rad tidningar. Han blev också chef för International Center for Writing and Translating i Kalifornien och innehar en professur i litteratur vid University of California. blev han medveten om hur afrikaner berövas sin identitet.
– Språket är en bärare av minnen. Det innefattar så mycket av ett lands historia. Om du gör dig av med det, då gör du dig också av med de minnen som språket bär, säger han och framhåller att problemet kvarstår.
– De flesta intellektuella i Afrika fortsätter att producera idéer på europeiska språk, så det blir ett glapp mellan dem och landets sociala bas, säger han med marxistiskt färgat språkbruk.
”Se Afrika” berättar samma historia som Ngugi wa Thiong’os romaner: sju essäer ringar in hur kontinenten försöker återhämta sig efter att ha blivit dränerad – på människor, resurser och naturtillgångar. Det i sin tur har lett till århundraden av kolonialt våld och oroligheter, som ofta bortförklaras med förenklade teser om ”stamkonflikter”.
Afrika har aldrig riktigt återhämtat sig. När man tittar närmre på vilka som kontrollerar gruvindustrin, vare sig det gäller guld eller koppar, har alla företag västerländska ägare. Men du ser inga afrikanska företag som utvinner guld och olja i Europa.
Afrika måste få kontroll över sina egna tillgångar, är hans övertygelse. Men trots alla år av utsugning låter det ändå alltid som att förhållandet är det motsatta, menar wa Thiong’o.
– Intrycket är att Afrika tar emot så mycket hjälp. Men hela EU består av nationer som var slavhandlare på något vis. Vi pratar om 400 år av gratis arbetskraft.