Lokal politik och en elak svartmunk
Medan Svartmunken satt i novembermörkret 1997 och fnittrande filade på veckans elakheter, ägnade sig förre överåklagaren Brynolf Wendt åt att ladda för sitt nya uppdrag som partiledare.
Det är ett tufft jobb som väntar 72-åringen, konstaterar reportern, medan Brynolf Wendt själv är mest förvånad över att han fått förtroendet att nu leda Sveriges Pensionärers Intresseparti, SPI.
– Jag passar egentligen inte som politiker, säger han i en kommentar, jag är för brutal i mina formuleringar.
I HARPLINGE ÄR också tongångarna tuffa. Ilskan över hur illa trafikplanerarna skött sitt jobb är stor sedan en 13-årig flicka blivit påkörd och skadad vid busshållplatsen utanför Harplinge ridklubb.
Olyckan var den tredje på två år där barn varit inblandade, något som gjort ortsbon Peter Feuerbach så ilsken att han skrivit brev till Vägverket där han kräver åtgärder för att göra platsen säkrare.
Responsen från mottagaren känns positiv, vilket alla är glada för i ridklubben. Nu gäller det bara att enas om den bästa lösningen.
PÅ LAHOLMSSIDAN TAR man upp en del av konsekvenserna från giftskandalen på Hallandsås. En av de åtgärder som skett är att lantbrukarna avlivat de djur som druckit ur Vadbäckens vatten som också innehållit gift från tätningsmedlet Rhoca-gil.
Bakgrunden är direktiv från Livsmedelsverket som anger att varken mjölk eller kött från djur som druckit ur bäcken får säljas på marknaden.
Här går meningarna isär om vad som är bäst. Forskare i Uppsala anser att åtgärden är helt onödig och att det sannolikt är helt ofarligt att dricka både mjölk och äta kött från dessa djur. Skanek, å sin sida, anser inte att djuren avlivas i onödan.
Lantbrukare Jan Karlsson i Ängabäck som dagligen hällt ut 3 000 liter mjölk i urinbrunnen tror att forskarna har rätt, men tvivlar ändå på att konsumenterna vågar köpa mjölk och kött från traktens gårdar.
I RUTAN ”KAJPLATS Halmstad” kan intresserade läsare ta del av uppgifter om vilka fartyg som gästar Halmstad, varifrån de kommer och vad de lassar eller lossar.
Medan de ägnar sig åt detta börjar Svartmunken nalkas slutet på sin krönika. Särskilt nöjd är han över kommentaren om miljöproblemen på Trönningeskolan:
”Ett bra sätt att säkra den fulla sysselsättningen är att bygga hus i hastig takt och bevara litet av sankmarkskaraktär i betongen. Mögelskolan i Trönninge revs för ett nytt komplex, uppenbarligen även det allergialstrande. Det är dags att släppa loss mögelhunden Mille, alltså förvaltaren på servicekontoret, Jan Milén. Han kanske kan få upp ett spor.”