Officer såg inte mycket av Afghanistan
När Mathias Johansson jämför sitt nyss avslutade rådgivaruppdrag i Afghanistan med när han tjänstgjorde i Kosovo är säkerheten den stora skillnaden. – Nu har man inte kunnat lita på någon, säger han.
– Både serberna och kosovoalbanerna välkomnade oss när jag var i Kosovo med styrkan som Lv 6 satte upp 2009–2010. Alla parter insåg att vi stabiliserade läget – och vi kunde därför röra oss fritt, säger Mathias Johansson när vi sitter ner på mässen efter medaljutdelningen för att sammanfatta det senaste halvåret.
– I Afghanistan har vi däremot ständigt varit en tänkbar måltavla, där man inte haft en aning om vem som vill en illa. Mesta tiden har jag haft kontorsarbete där jag stöttat afghanska militärer på kårnivå. Så fort jag rört mig från en camp till en annan har jag varit omgiven av en multinationell skyddsstyrka.
Medan de var i Afghanistan inträffade flera dåd med bilbomber, skottlossning, väskbomber i området – men lyckligtvis inget precis när de var på plats.
– Till och med bland de afghaner vi jobbat med har vi varit på vår vakt. Beroende på vad som händer i landet kan plötsligt någon gruppering se en som fiende.
Mathias Johansson reflekterar över att han inför uppdraget tänkte att det skulle bli spännande att ta del av en annorlunda kultur.
– Men eftersom vi inte kunnat röra oss fritt alls är det i verkligheten mest tysk kultur som jag sett, säger han och berättar att de bott på en camp där hälften av de 1 800 är tyskar.
Hans mest bestående intryck av skillnaderna mellan Afghanistan och Sverige är bristen på effektivitet.
– Man kan gå jättenöjd från ett möte där man upplever att det fattats en massa kloka beslut – men sedan händer ingenting. Ingen gör något om inte en överordnad säger till. De flesta är rädda för att ta initiativ eftersom de då får skulden om något går snett.