Lerig lantlig kärlekshistoria
Bara någon månad efter Jens Assurs skildring av Smålands mörker i Korparna, med Reine Brynolfsson i bioårets mest plågade papparoll, kommer ännu en film om bondeliv i uppförsbacke. Och den krävande fadersfiguren i God’s own country, med ångestladdad och strokedrabbad uppsyn, är faktiskt nästan lika ömklig. Jordbrukets strukturomvandling kan anas som ett hot i horisonten, både i 1970-talets Sverige och 2010-talets England.
Framför allt intresserar sig filmerna för sönernas förhållande till jorden de ärvde. Fast i den skuldtyngda återblicken Korparna handlade det bara om ett arrende, vilket begränsade sonens utsikter på gården till jämna plågor. God’s own country är inte lika ödesmättad – Johnny har trots allt framtiden framför sig. Samtidigt känner han sig kvarglömd, av mamma som övergav familjen när han var liten, av vännerna som flyttat bort för att plugga vidare. Pappa och farmor tycker att han drar benen efter sig.
DRAMA
GOD’S OWN COUNTRY Regi: Francis Lee Storbritannien, 2017 (104 min)
IN KOMMER EN lång mörk främling. För strängt taget är Gheorghe, som den rumänske inhopparen heter, en katalysator för Johnnys känslomässiga uppvaknande. Johnny är van vid snabba förbindelser utan öm beröring men Gheorghe lär honom att älska på riktigt.
Det må vara en gammal saga, men den får nytt liv när den utspelar sig mellan två fåraherdar. Det korta skärpedjupet, som förvandlar Yorkshires landskap till en suddig fond, skänker en intimitet till Francis Lees oemotståndliga kärlekshistoria bland dynga och lera. Så kan man också ställa det patriarkala arvet på ända.
JACOB LUNDSTRÖM