Ihop med sonen Andreas övervann Håkan Jonsson både kylan och blåsten på Antarktis.
Att springa maraton på Antarktis blev en kamp – både mot kylan och den starka vinden – men till sist tog sig både Håkan och Andreas Jonsson i mål. – Det här slår alla mina tidigare löparupplevelser, berättar Håkan på telefon från Chile.
Tillbaka i Punta Arenas i södra Chile smälter röntgenläkaren Håkan Jonsson och hans son Andreas från Halmstad intrycken från helgens Antarctic Ice Marathon.
– Det var en obeskrivlig känsla att passera mållinjen och hålla upp den svenska flaggan, för tredje gången sida vid sida med min son i ett maraton, säger Håkan när Hallandsposten ringer upp.
HP skrev i slutet av förra veckan om hur de flög fyra och en halv timme från Chile i ett stort lastflygplan av typen Iljushin IL-76 för att komma till Antarktis.
– Det var bara under ett litet tidshål som det gick att landa vid basen. På morgonen var det för dimmigt och på eftermiddagen på tok för blåsigt, förklarar Håkan.
PÅ KVÄLLEN FÖRE maran fick de provspringa en halvmil.
– Men då var alla övertända och sprang alldeles för fort, så vi blev genomblöta av svett och fick hänga kläderna i ett särskilt ventilerat tält över natten för att de skulle torka.
Natten före loppet sov de hyfsat bra, tack vare tjocka sovsäckar – men det var så kallt i deras tält att vattnet i deras löparflaskor hade frusit till is på morgonen.
In i det sista var det osäkert ifall startskottet skulle gå som planerat, eftersom vinden var så stark. Tävlingsledningens lösning blev att korta bansträckning och låta deltagarna springa fyra varv i de 20 minusgraderna.
– Jag var rädd för att frysa om händer och fötter, men värmekuddarna i skorna och vantarna hjälpte. I stället kände vi kylan i kroppen, trots bra vindställ, säger Håkan och berättar att de värmde sig i ett tält i en halvtimme mellan andra och tredje varvet – och även inför sista varvet.
FÖR ANDREAS BLEV det ett extra tufft lopp eftersom han redan på andra varvet fick kramp i ena vaden. Gång på gång tvingades han stanna och stretcha – men hade inga tankar på att bryta.
– Funktionärerna som körde runt med snöskoter frågade hur det var med oss, men vi intygade att vi ville fortsätta.
Ändå var inte kylan i sig värst – utan blåsten.
– På varje varv var det en lång sträcka med extrem motvind. Varje gång vi kom till den rakan och kände vinden rätt emot oss kändes det som att vi knappt kom någonstans, säger Håkan och påpekar att de aldrig tittade på klockan medan de sprang.
TIDEN I MÅL blev 7 timmar och 10 minuter för Håkan och Andreas – vilket kan jämföras med att Håkan tidigare sprungit Stockholm maraton under 4 timmar. Av de 38 som fullföljde världens sydligaste mara i helgen var det bara tre som kom under 4 timmar – däribland en dansk som vann på 3.37.
– För oss handlade det bara om att komma i mål, säger Håkan.
Siste man i mål, en amerikan, tog nästan 9 timmar på sig.
– Det vi bär med oss efteråt är bilden av de öppna, vidsträckta vidderna – med jättelika bergsmassiv en bit bort – och en knallblå himmel från start till mål. Det var lika ljust där hela tiden, oavsett om det var morgon eller kväll.
NATTEN EFTER LOPPET sov inte Håkan en blund.
– Det var nästan overkligt att det man drömt om så länge nu var över.
I mer än två år har han planerat det här – första året han skulle anmäla sig var det redan fullbokat – men nu har han medaljen som bara ett par hundra i hela världen har: medaljen som visar att Håkan genomfört maraton på sju olika kontinenter.