Strålande roman om nära vänskap
När Larry vaknar sover Sally. Han går då ut en tur i terrängen, hänförd och fylld av starka minnen. Men i huset intill ligger Charity för döden. Hon och hennes man Sid är deras bästa vänner sedan trettio år och har kallat dem till sitt sommarställe för ett avsked.
Ändå är Larry lycklig. Vännerna och trakten är en sådan rikedom att döden förlorar sin makt. Det är trösterikt men kanske inte riktigt trovärdigt. Man påminns om att de lever i en bok, just det man helst ska glömma när man läser en roman.
SÅ VAKNAR HUSTRUN och ett intensivt men alldeles vardagligt samtal inleds och de talar om Charity på samma sätt, totalt uppriktigt. De vet båda att de använt varje minut av livet på rätt sätt i umgänget med Charity och Sid. Men hjälper verkligen sådana minnen?
Larry i Wallace Stegners underbara roman från 1987, Vad jag har bevarat, är en framgångsrik författare och nu börjar han tänka igenom sitt och de andras liv. De tog inga genvägar, var alltid anständiga och kunde älska och lita på varandra i alla situationer, slår han fast. De ville bidra till en bättre värld och ”förkroppsliga det förtjänstfulla livet” och föraktade pengar. En vacker summa.
De två paren möttes på ett universitet i Wisconsin där männen undervisade. Då var de unga och hade en fruktansvärd aptit på livet. USA började just resa sig efter den stora depressionen.
De bjöds hem till Charity och Sid 1937 och den middagen förändrade deras liv, tänker Larry. Plötsligt fick de ett sammanhang, värme och andlig tillhörighet och de började se mer storstilat på sig själva och världen. De kände sig utvalda och kunde inte annat än storma in i detta nya liv, lika lite ”som Noa kunde låta bli att ta den grönskande kvisten ur duvans näbb”.
EN STARKARE hyllning till vänskapen har jag nästan inte läst, det skulle i så fall vara hos Horatius. Nu ingår vi själva i den kretsen, det är ju vad en riktigt bra bok erbjuder oss, en absolut delaktighet. Men romanen handlar också om den långa kärleken, den och vänskapen går hand i hand i denna strålande roman, en blivande klassiker.
Lätt och obesvärat snickrar Stegner sedan ihop tre scener där de umgås i början av sin vänskap, det liknar kollektiv förälskelse men den är märkvärdigt fri från erotiska lockrop och sexuella komplikationer.
Därpå berättar Larry om festen när han får sin första bok antagen, om Sallys svåra förlossning, om när Larry får sparken från universitetet, om de ljuvliga besöken på Charitys och Sids sommarställe, om en nästan dödlig seglats, om en veckolång vandring med vännerna, om plötslig och svår sjukdom och om ett år i Florens. Stegner uppfinner en rad scener som kastar ljus över deras vänskap.
De samtalar ständigt, de fyra, och alltid om viktiga och spännande ting. Dialogen är fenomenal, likaså Larrys stillsamma och pricksäkra analys av livet och tillvaron. Beskrivningarna är stabila och handfasta, det mesta är gjort för ögat.
BOKRECENSION
WALLACE STEGNER Vad jag bevarat (Natur & Kultur. Översättning: Eva Johansson)
”Men romanen handlar också om den långa kärleken, den och vänskapen går hand i hand i denna strålande roman, en blivande klassiker.”
JAG SITTER OCH väntar på att varje nytt kapitel ska handla om den döende Charity men först på sidan 250, efter halva boken, är vi tillbaka där boken började. Men också i fortsättningen skjuter Larry då och då in episoder från det förflutna medan han berättar om den blott allt för viljestarka Charitys sista dagar.
”Det går inte att skriva om vår vänskap”, säger Larry till ett av de vuxna barnen. För folk väntar sig en helt annan turbulens i böcker, litteraturen vill de ska handla om sådant som sliter sönder den sociala väven. Men Stegner visar i själva verket vilket storslaget ämne den innerliga vänskapen kan vara.