Augustpris till Sara Lundberg
Den starka identifikationen med en okänd konstnär ledde till intensivt arbete utan lön och utan vetskap om hur resultatet skulle landa. Nu vet hon. Sara Lundberg fick Augustpriset för Fågeln i mig flyger vart den vill.
Dagen efter Augustgalan tar hon emot tv-sminkad i ett rivningshus utanför Stockholm. Klockan åtta blev Sara Lundberg intervjuad i direktsändning. Två timmar senare är hon på plats i ateljén och undrar vad hon egentligen sade.
Auguststatyetten på lådhurtsen är i själva verket hennes andra. 2009 var hon en av två illustratörer i Ylva Karlssons och Katarina Kuicks fackbok ”Skriv om och om igen” som då fick Augustpriset.
Den här gången har Sara Lundberg kammat hem priset helt ensam och för en bok som man också skulle kunna kalla hennes största kraftprov hittills.
– Ja det är det nog. Vad är det för drivkraft man har egentligen? Jag vet inte, men när det faktiskt landar rätt känner man att man har universum med sig.
FÅGELN I MIG flyger vart den vill är en bilderbok för en i dessa sammanhang ovanlig målgrupp: tioåringar och uppåt. I korta texter och med över 100 akvareller skildrar Sara Lundberg den jämtländska konstnären Berta Hansson, från barndomen på gården i Hammerdal under 1910- och 1920-talen tills dess att hon reser hemifrån för att så småningom bli folkskolelärare. Målade gjorde hon vid sidan om, och porträtten av hennes elever i Fredrika skulle också bli hennes mest kända.
– Hon förtjänar verkligen all den uppmärksamhet som vi kan ge henne i dag, som hon inte fick under sin livstid. Men för min del var det också det att jag kunde spegla mig i henne, jag kände igen min egen familj i hennes, i Norrlands inland och det gamla bondesamhället.
SARA LUNDBERGS MORMOR hade samma bakgrund som Berta Hansson och blev piga och sedan husmor i Klösan, Västerbotten, innan hon flyttade till Skellefteå. Hennes dotter blev sjuksköterska och uppmuntrade i sin tur sin dotter, Sara Lundberg, att göra vad hon ville.
– Jag kände väldig tidigt att jag ville bli konstnär, jag visste att jag hade det i händerna, men tre generationer tillbaka kunde kvinnorna bli husmödrar, inget annat.
Berta Hanssons mamma, den som såg hennes konstnärliga talang, dog i tuberkulos. Fadern var helt emot hennes ambitioner tills Berta Hansson en dag med berått mod brände ärtsoppan och satte sig och läste.
– Det var hennes tysta uppror, det finns med i biografin om henne. Det var ett avgörande ögonblick, det var då hon satte ned foten.
Berta Hansson var till skillnad från Sara Lundberg tvungen att välja bort barn och familj för att få tid för sitt eget konstnärskap. Men när hon i slutet av 1940-talet fick ett ateljéstipendium i Stockholm var det hennes pappa som uppmuntrade henne att äntligen fullt ut bejaka sitt konstnärskap.
– Hon var så modig. Pappan var ingen ond människa men han representerade den rådande patriarkala ordningen, att våga ställa sig upp mot det, jag vet inte om jag hade vågat det.