Folk & familj.
HALMSTAD: GÅR I PENSION EFTER 43 ÅR SOM JOURNALIST
Nu går HP:S politiska redaktör Marianne Holm i pension, och planen är att göra… ja, just ingenting.
Hon har alltid kastat sig in i saker – ”med huvet före och utan att tänka efter”. Men nu blir det lite lugnare för Marianne Holm. I morgon går hon i pension efter 43 år som journalist, de allra flesta av dem på Hallandsposten.
”Jag har också fått tre barnbarn på lika många år, och tar mitt uppdrag som farmor på stort allvar.”
”Jag är en vandrande Hallandsposten”, brukar hon säga. Och när man tar en titt i Mariannes cv är det svårt att säga emot. När hon nu fasar ut för gott kan hon räkna in drygt 40 år på tidningen, de sju senaste som politisk redaktör med uppdraget att vara tidningens ansikte utåt – och att ständigt ha en åsikt.
I morgon, torsdag, skriver hon sin sista ledare och därefter är det slut med det offentliga tyckandet.
– Det känns både fantastiskt och lite trist. Det ska bli skönt att slippa skriva varje dag, samtidigt gillar jag vara en del av den lokala samhällsdebatten.
MARIANNE ÄR uppvuxen i Norrköping och Göteborg. Pappa var ingenjör, mamma jobbade som barnavårdstjänsteman. Böcker fanns det gott om i hemmet, och det var mycket diskussioner runt middagsbordet.
– Jag visste att jag ville bli journalist när jag gick i åttan, eftersom jag var nyfiken och älskade att skriva, säger Marianne som efter gymnasiet skickade ett brev till 25 dagstidningar och erbjöd sina tjänster. Det blev ett sommarvikariat på Laholms Tidning med fokus på damfotboll (!).
– Jag hade Björn Hellberg som chef och fick en och annan utskällning. Jag kunde ju inget om fotboll och det blev en del fel. Men jag lärde mig, och i slutet av sommaren kunde jag skriva matchreferat och räkna tabeller.
Marianne fick fortsatt förtroende på LT, träffade sin blivande man i Laholm, kom in på journalisthögskolan och veckopendlade under utbildningen. Paret fick tre söner, men när barnen var fyra, sex och tio gick hon och maken skilda vägar.
MARIANNE, SOM REDAN 1977 fått jobb som nyhetsreporter på HP, flyttade till Halmstad. Hon började på kulturen, där chefen Rune Gunnarsson tog henne under sina vingar.
– Han bestämde sig för att jag var hans kronprinsessa, så när han gick i pension ärvde jag titeln som kulturchef, 35 år gammal. Jag ärvde också det litterära gästabudet i Tylösand, som innebar mycket jobb men gav åtskilliga härliga minnen och kontakter.
Efter ett drygt decennium kastade sig Marianne än en gång ut i det okända, och den här gången tog hon sig an uppdraget som redaktionschef.
– Det var tufft att bli chef över alla mina arbetskamrater, och det var också turbulent i branschen. Under de sista åren blev det en massa bråk med Stampen och än i dag får jag utslag när någon pratar om ”synergier”.
– Men jag brukar skoja om att jag var den som såg till att HP:S reportrar och fotografer fick egna mobiltelefoner. Det var inget självklart på den tiden, och det var först efter hårda förhandlingar med vår vd som det gick igenom, säger Marianne och skrattar.
2011 blev hon tillfrågad om hon ville bli politisk redaktör av den relativt nya chefredaktören Viveka Hedbjörk.
– Först blev jag jätteförvånad, men sen insåg jag att det var ett jobb som kunde passa mig.
DET ÄR PÅ den posten Marianne har sagt sin (oftast socialliberala) mening på sidan två i Hallandsposten. Upptill det har hon varit ute och föreläst, och bjudit in läsare och politiker till samtal om samhällsfrågor.
– För mig har tidningen ett viktigt demokratiuppdrag, och vi ska ha en öppen debatt. Att tycka olika är inget konstigt. Det som är skrämmande är den råa och hotfulla ton som har uppstått på senare år, inte minst på sociala medier, säger Marianne som har blivit kallad allt från kärringjävel till hora.
– Men allt det positiva överväger. Det är ett högt tempo med ständiga politiska utspel som det gäller att formulera kloka och välgrundade åsikter om.