Anna var Lucia för 70 år sedan
För 70 år sedan var Anna Halldén Varbergs Lucia – en stor händelse på den tiden. Tillsammans med sitt följe åkte hon häst och vagn genom hemstadens gator som var kantade av människor. ”Det var roligt”, säger hon.
Anna Halldén sitter och tummar på bilderna i det gamla fotoalbumet. Där finns många bilder från tiden då det begav sig och hon var Varbergs Lucia. Hon var nummer sju av tärnorna och året var 1947.
– Jag minns när vi satt och väntade i ett angränsande rum nere vid dansen i Nöjesparken. Så blev vi inkallade och jag glömmer aldrig när konferencieren ropade upp mitt namn. Det var jag som hade vunnit, säger Anna och ögonen glittrar.
På den tiden var det en stor sak att bli vald till Lucia. Det var inte lika många nöjen som drog, så det var en stor händelse när Lucia med följe åkte genom staden med häst och vagn.
Det blev en ganska lång tur. Ett av stoppen var på Apelviken. Där sjöng man för patienterna.
– Det var väldigt gripande att sjunga för de sjuka. De kunde ju inte sitta upp, så de låg och tittade på oss via speglar som satt i taket, minns Anna.
TUREN GICK VIDARE, också förbi barndomshemmet på Tranebergsgatan.
– Jag minns att folk hängde ut genom fönstren och stod på sina balkonger och vinkade till oss.
DET ÄR TYDLIGT att Anna fick en del uppskattning för sin insats som Lucia och en hel del uppvaktning följde med det. Men Willy vill inte berätta vad det var han föll för.
– Nej, det minns jag inte men det var något bra för annars hade vi inte levt ihop så länge som 70 år, säger han.
Två barn har de tillsammans, Lars-göran som är född 1951 och Marie-louise, som är född 1960.
Under många år drev Anna, tillsammans med en väninna, HL:S Livsmedel som låg nära hemmet.
– När de större kedjorna kom lade vi ner och jag började jobba på Posten där jag stannade till min pension.
Luciaflickorna träffades privat också efter det officiella firandet i december. De hade symöten en gång i veckan, och efter tio år var * * * * det en återträff för de första tio årens Luciaflickor. Där var Anna med, som Lucia nummer sju.
Hon visar det fina, gamla svartvita fotot som tyvärr är sönderklippt. Annas huvud saknas.
– Ja, det var en släkting som hade fått barn som ville ha en bild av mig och då blev det så, säger hon något som hon förstås ångrar i dag.
Nu undrar hon om det finns någon som var med då och som kan ha kvar bilden i sina gömmor, en av de andra Luciaflickorna, eller kanske ett barn eller barnbarn som vet var bilden finns?