Nytt syre tillförs till rymdeposet
RYMDOPERA
Det är nästan på dagen 40 år sedan Stjärnornas krig hade premiär. Den kvasireligiösa rymdoperan, komplett med andligt sökande och jungfruligt vitklädda rollfigurer, blev en omedelbar succé. Det brukar sägas att Steven Spielberg sjösatte den moderna blockbustern med Hajen år 1975, men visst var det George Lucas hemvävda äventyrsfilm som lade grunden för dagens stadiga bioinvasion av mer eller mindre intergalaktiska superhjältar.
Det är alltså inte enbart ett tecken på filmhistorisk minnesförlust att Lucas första trilogi numera betraktas som ett slags populärkulturell urtext. Därför känns också titeln till den åttonde filmen i serien – lite beroende på hur man räknar – som något av ett tomt hot. Publiken kommer knappast att snuvas på jediriddare efter The last jedi. Disney har trots allt betalat dyra pengar för varumärket.
Efter att J. J. Abrams dammat av rymdgruset med The force awakens år 2015, den första delen i den tredje trilogin, kvarstod dock frågan hur man bäst ska förnya följetongen. Eftersom Abrams har etablerat sig som Steven Spielberg-epigon var han det riskminimerande valet och gjorde inga fantaster besvikna – inte undra på då The force awakens var en knäböjande kopia på originalfilmen från 1977. Och frågan är vilka friheter man kan ta sig med en omhuldad monolit. Om den första Stjärnornas krig var ett mytiskt mischmasch refererar Star wars-serien numera till myten om sig själv.
STAR WARS: THE LAST JEDI Regi: Rian Johnson Med: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, John Boyega, Adam Driver m.fl. USA, 2017 (152 min)
INTRESSANT NOG handlar filmerna om en liknande konflikt, närmare bestämt hur den nya generationen jediriddare ska förhålla sig till sina upphöjda förfäder. ”Låt det förgångna dö”, pläderar Kylo Ren. Han dödade sin pappa Han Solo i The force awakens och har i The last jedi siktet inställt på både mamma Leia och morbror Luke Skywalker. Hans godhjärtade antagonist Rey söker istället stöd och vägledning hos dem som är äldre och visare. Det visar sig lättare sagt än gjort. Mark Hamills comeback som Luke, desillusionerad och enstörig, är en av filmens behållningar.
Här finns inte bara inslag av djurrätt och klasskonflikter i ett rymd-macau utan luftfickor med humor i en saga som annars lätt tar sig själv på alldeles för stort allvar
The last jedi-regissören Rian Johnson har valt en ganska så gyllene medelväg mellan nostalgi och egensinne. Redan på förhand kändes Johnson som ett roligare regissörsval, med en begränsad men löftesrik filmografi, inklusive noir-mysteriet Brick och science fiction-tankenöten Looper. I The last jedi lyckas han också tillföra nytt syre till Star wars – här finns inte bara inslag av djurrätt och klasskonflikter i ett rymd-macau utan luftfickor med humor i en saga som annars lätt tar sig själv på alldeles för stort allvar.
Det fanns en minnesvärd närbild i The Force awakens, när soldaten Finn efter filmens inledande blodblad sliter av sig sin hjälm och stirrar skräckslaget ut i tomma intet. I The last jedi finns flera stycken, bland annat en när Finn står öga mot öga med sin forna slavdrivare. Här finns också iögonfallande bilder som badar i rött – nyanserna i storskurken Snokes kejsarsal är närmast på Blixt Gordon-nivå (en blinkning till en rymdföregångare som brukar lyftas fram som inspirationskälla).
rättvist att likna The last jedi vid en transportsträcka, men filmen består till stora delar av ett utdraget flyktförsök där den uträknade rebellrörelsen försöker komma bort från mörkrets härskare. Johnson lyckas hur som helst hitta tempoväxlingar och sidospår som krävs för att bevara pulsen, och skiftar effektfullt mellan absolut tystnad och John Williams pompa och ståt.
Han har knapast gjort någon radikal blockbuster, som Christopher Nolan med Dunkirk, och det återstår att se om The last jedi till skillnad från The force awakens håller för en omtitt. Men det första intrycket är mäktigt underhållande.
JACOB LUNDSTRÖM