Allt fler anmäler oro för barn som far illa
HALMSTAD: Socialtjänsten har i år tagit emot över 3000 orosanmälningar om att barn far illa. Hälften av dem leder till en utredning.
De senaste åren har antalet anmälningar stadigt ökat och även i år väntas det slås ett nytt, oönskat rekord.
– Jag skulle gissa att vi landar på 3 500, men flera orosanmälningar kan handla om samma barn så det är inte lika många individer som berörs, säger Monika Gashi, chef för mottagningsenheten på socialförvaltningen.
JÄMFÖRT MED ÖVRIGA halländska kommuner så görs det förhållandevis många anmälningar i Halmstad, men Monika Gashi tycker på sätt och vis att det är positivt.
– Vi jobbar aktivt med att informera olika personalgrupper om deras anmälningsplikt, och det kan innebära att vi får fler anmälningar. Samtidigt är jag övertygad om att det fortfarande finns ett stort mörkertal och att vi inte alltid kommer åt bekymren.
Orosanmälningarna kommer från många olika håll, men ungefär en tredjedel från det som betecknas som ”myndigheter”. Det kan vara personal som möter familjer när de söker ekonomiskt bistånd eller har problem med missbruk. En annan stor anmälare är polisen.
– När någon under 15 år blir polisanmäld så görs alltid en orosanmälan. Polisen anmäler även när de omhändertagit en minderårig som är berusad eller drogpåverkad, berättar Monika Gashi.
MÅNGA ANMÄLNINGAR kommer också från personal på förskolor och skolor. De kan handla om allt från att barnet verkar misskött till en misstanke om våld eller övergrepp i hemmet.
– Barn som utsätts för våld, eller är vittne till våld, berättar ofta om det i förskolan och skolan. Personalen kan också uppmärksamma olika brister i omsorgen, som att barnet inte har varma kläder eller att en förälder bemöter barnet illa.
ALLA SOM KOMMER i kontakt med barn i sitt arbete är enligt socialtjänstlagen skyldiga att göra en orosanmälan om de misstänker att ett barn far illa. Vårdnadshavaren har i sin tur rätt att informeras om anmälan och vem som har gjort den. Monika Gashi har full förståelse för att det kan kännas jobbigt för personalen.
– På en förskola så träffar man ju föräldrarna varje dag, så det kan kännas tufft att berätta att man vill göra en orosanmälan. På mottagningsenheten så har vi en jourtelefon dit man kan vända sig för att få vägledning, både som professionell och som privatperson. Vi brukar påminna om att det handlar om att anmäla sin oro. Man behöver inte ha bevis för att något är fel.
– Vi brukar också uppmana den som är orolig att prata med föräldrarna och försöka motivera dem att söka hjälp och stöd. De enda tillfällen som man inte ska informera föräldrarna i förväg, är när man misstänker att ett barn har utsatts för någon typ av övergrepp. I de fallen behöver socialtjänsten göra en bedömning kring skyddet först.
ÄVEN PERSONAL INOM sjuk- och tandvården gör många oroanmälningar. En del av dem handlar om barn som gång på gång missat sin tandläkartid.
– Det kan låta bagatellartat, men en sådan sak kan vara tecken på att det finns andra brister i omsorgen och en anmälan kan bli ett uppvaknande för föräldrarna, säger Monika Gashi.
Att bekanta och anhöriga gör en anmälan är inte heller ovanligt. Förra året var antalet 265. Runt 150 anmälningar per år kommer från en förälder och ytterligare cirka 200 görs av anonyma privatpersoner.
– Som privatperson är man inte skyldig att anmäla sin oro, men det är förstås bra att man gör det. När en förälder anmäler så kan det handla om en konflikt mellan föräldrarna, att man tycker att barnet har det dåligt hos den andre, men det är också vanligt att anmälan gäller problem med tonårsbarn och att man känner att man tappat föräldramandatet. Jag vill gärna uppmana alla föräldrar att söka hjälp i tid. Det är svårare att ändra