70-talet var inte alltid så ljuvt för Thorbjörn Fälldin
Tänk, det fanns en tid när alla män som styrde vårt land hade buskiga polisonger, i hundra nyanser av grått. Det var bara 30-40 år sedan, på Thorbjörn Fälldins tid. De två senaste måndagarna har vi i SVT kunnat följa historien om mannen som – tillsammans med Olof Palme – dominerade den svenska politiken från början av 1970-talet och 15 år framåt.
Jag gillar ofta dokumentärer från epoker som jag själv har upplevt (”Citizen Schein” är en av årets bästa filmer). Man känner igen klassiska nyhetsinslag och får förhoppningsvis nya fakta.
Men det sistnämnda var det tyvärr ont om i Pär Fjällströms två timslånga avsnitt om bonden som blev statsminister. Det kändes mera som att bläddra i ett familjealbum med rörliga bilder. Välbekant och underhållande, men inget nytt under den ångermanländska solen.
DESSUTOM UNDERHÖLLS MYTEN om mannen som – till skillnad från andra politiker – steg in i riksdagen direkt från verkligheten. Med jord under naglarna och leriga stövlar.
Det var delvis sant men centerledaren hade också fostrats och slipats inom en politisk rörelse ända sedan ungdomsåren, precis som de flesta av sina kollegor i olika partier.
Gårdagens avsnitt handlade till stor del om Thorbjörn Fälldins regeringsbildning 1976 och hans vingliga linje om kärnkraften,
Men Thorbjörn Fälldins ilska kanske ändå visar att han inte var en rakt igenom kalkylerande fullblodspolitiker?
ett dilemma som skulle förfölja honom.
Frågan är rätt söndertröskad och jag var mer fascinerad över partiledarens ursinniga reaktion, över en satir i Aftonbladet 1978. I texten framställdes Thorbjörn Fälldin som schizofen efter alla turer kring kärnkraften.
Jag har svårt att förstå hur en man som blivit stenhårt attackerad och förlöjligad inom politiken, kunde bli så arg över en fiktiv text. Han stämde till och med Aftonbladet – men förlorade.
Men Thorbjörn Fälldins ilska kanske ändå visar att han inte var en rakt igenom kalkylerande fullblodspolitiker?
EN ANNAN RESA till samma tid bjöds i veckans upplaga av ”Hitlåtens historia”. På menyn stor ”Ça plane pour moi” från 1977, en ordsprutande pang-på-rödbetan-låt som brukar få dansgolvet att koka på fester.
Den belgiske artisten Plastic Bertrand kan fortfarande turnera och leva på sitt livs enda hit, men frågan är om den är hans.
Detta diskuterades i programmet av ett antal gråhåriga män, som påminde om godmodiga farbröder ur ”Sagan om ringen”. Där var producenten, textförfattaren och två ljudtekniker som berättade om låten, som från början varit b-sida på en singel.
Producenten Lou Deprijck har i efterhand hävdat att det var han som sjöng på inspelningen av ””Ça plane pour moi” och till slut fått rätt i en rättegång 2010, 33 år efter att låten släpptes! Juryn fick bland annat närgranska uttalet av vissa ord på singeln.
Så kan det gå till i nöjesbranschen och ”Hitlåtens historia” är bra på att återge alla irrfärder. Men någon gång i varje program borde den aktuella låten spelas, från början till slut.
Det vore att verkligen ta den på allvar.