84-åring föll i snön - taxin åkte därifrån
HYLTE: Lennart Ström halkade omkull och blev liggande när han gått ut i kylan och mörkret för att ta taxin för sin sjukresa. Då åkte chauffören. Lennart lämnades i sticket och kunde sedan inte ta sig tillbaka till huset.
För 84-årige Lennart Ström, från gården Alingsås i Unnaryd, blev försöket att åka med sjukresa till Halmstad en mardröm. Chauffören ville på grund av snön inte köra de sista 150 meterna fram till huset. Därför fick Lennart ge sig ut i mörkret ensam mot stora vägen. Halvvägs framme föll han omkull och kunde inte ta sig upp igen.
Ropen på hjälp var förgäves; rösten nådde inte fram till taxibilen vars lyktor Lennart kunde se mellan träden.
Till slut åkte bilen iväg och Lennart låg kvar där på marken. Det var sex timmar kvar innan hemtjänsten skulle göra sitt dagliga besök, innan dess skulle ingen annan komma.
Allt det här hände för drygt en vecka sedan, på luciadagen.
JAG SITTER NU vid köksbordet hemma hos Lennart Ström och lyssnar på berättelsen om vad han varit med om.
Morgonen och förmiddagen som det här handlar om skulle Lennart på undersökning till sjukhuset i Halmstad. Han hade beställt en sjukresa. Taxin var försenad och Lennart väntade. Till slut ringde chauffören.
– Han sade att han inte ville köra in eftersom vägen hit upp till huset inte var plogad. Jag sade att hemtjänsten kört flera gånger sedan det lilla snötäcket lagt sig och att det skulle gå bra. Men han vägrade.
LENNART, SOM VAR angelägen om att få komma i tid till läkaren, fann då ingen annan råd än att ta på sig sin vinterjacka, sina skor och ge sig ut mot landsvägen för egen maskin.
– Jag sade till chauffören – innan jag lade på – att jag är 84 år gammal, att jag har förmaksflimmer, att jag har svårt för att gå och att det därför skulle ta lång tid.
Det var tjugo över sex på morgonen och kolmörkt ute. Lennart som levt hela sitt liv på gården kände dock vägen som sin egen ficka.
– Men det var svårt att se hur hjulspåren gick. Jag slant i dem då och då. Jag hade väl kommit halvvägs när jag förlorade balansen och stöp baklänges.
Lennart berättar att han då inte kunde resa sig igen eftersom det inte fanns något för honom att stödja sig på.
– Men jag såg ju ljuset från taxin och då skrek jag. Jag skrek och skrek. Till slut försvann ju bilen. Jag hade då inget annat att göra än att försöka krypa hem.
Lennart Ström ger en levande beskrivning om hur han kämpade sig fram på alla fyra. Han berättar att armarna efter en stund inte orkade längre.
– Jag fick då lägga mig ned på magen. På grund av problemet med hjärtat var jag vid det här laget ganska
”Jag skrek och skrek. Till slut försvann ju bilen. Jag hade då inget annat att göra än att försöka krypa hem”. LENNART STRÖM
andfådd. Men jag kunde åla mig framåt och tryckte bakåt med benen. Jag minns egentligen inte riktigt hur jag bar mig åt, kanske låg jag på armbågarna.
LENNART UPPTÄCKTE ATT han nått fram till det gamla körsbärsträdet, som står med en spretig siluett till vänster om uppfartsvägen. Han förstod då att han hade bara runt 50 meter kvar till köksfarstun.
Men hans krafter var nu helt uttömda. Han kunde inte komma längre utan blev liggande.
Efter att ha pustat en stund kände Lennart Ström att kylan började ta sig igenom kläderna. När han makade på jackan kom han åt något på högerarmen: det var trygghetslarmet!
– Jag hade ju ingen nytta av det på sjukhuset och hade bestämt mig för att lämna det hemma. Men då chauffören ringde och det blev så här tänkte jag inte på det. Jag hade glömt att ta av mig det.
Lennart tryckte på knappen och en lampa i boetten började blinka. Om det betydde att han var tillräcklig nära huset, för att larmet skulle fungera, visste han inte.
Men han hade nått innanför sändarens räckvidd.
– Ja, det räddade livet på mig, säger Lennart Ström med övertygelse i rösten.
SJÄLV HADE HAN inget begrepp, medan han låg där, om hur länge han hade kämpat på uppfartsvägen. Men hemtjänsten har klockat att de anlände 07.15.
– Det betyder att jag legat där tre kvart, säger Lennart och berättar att patrullen stannade 20 meter ifrån honom och sedan kom springande i ljuset från strålkastarna.
”Herregud, vi kunde ju ha kört på dig”, sade de till Lennart medan de hjälpte honom upp på fötter och stöttade honom fram till huset.
Medan det gryende dagsljuset sakta började anas utanför fönstret ringde hemtjänstpersonalen Hallandstrafikens Resam, som man beställer sjukresor ifrån, och berättade vad som hänt.
EFTER DET HAR ingen hört av sig till Lennart Ström, varken för att ge någon förklaring eller framföra en ursäkt. En förklaring kunde exempelvis gälla varför chauffören gav sig av, utan att ta reda på vad som hänt, när Lennart inte nått fram till taxin.
Lennart Ström har nu fått en ny tid på sjukhuset och en ny sjukresa är beställd, till i dag på morgonen. Han kommer då att få assistans från den frivilla väntjänsten i Hylte, som lovat vara på plats, följa med in till sjukhuset och se till att allt går väl den här gången.
Själv har Lennart Ström bara en from förhoppning:
– Jag vill helst inte ha samma chaufför som sist, säger han med ett frampressat leende.