”Jag har ingen stoppknapp”
HP GRATTAR: BEA SZENFELD, 45 ÅR DEN 23 DECEMBER
Uppväxten i det fattiga Polen under 1970-talet med mormor som var skräddare satte en särskild prägel på Bea Szenfeld. Förutom sömnaden och hantverket fick hon med sig en känsla av att allt går, bara man är beredd att jobba hårt.
– Där handlade det om att överleva och det fanns inget utrymme för att flumma ut. Man var tvungna att ha hårda armbågar och tydlig med det man ville. Den extra kämpaglöden har jag med mig i mitt arbete.
AV DET POLSKA arvet syns inget mer än att Bea tänker att hon kan uppfattas som en aning sträv och att hon kan ha lite svårt att släppa kontrollen i arbetet. Det som i dag mestadels handlar om att designa och tillverka kläder i papper. Hantverket har det tagit Bea sex år att utarbeta och det går i stor sett ut på att noggrant klippa och vika tiotusentals pappersbitar som sedan fästs samman till ett plagg eller en figur. Får du inte ont i händerna?
– Absolut, men jag har lärt mig att göra det i omgångar. Jag kan inte klippa åtta timmar i sträck, utan i tre timmar, sedan måste jag göra något annat i en timme. Men att vika är nästan värst. Det blir en enorm belastning när man trycker och man kan få väldigt ont i lederna, främst i tummen.
SENASTE JOBBET VAR boleron som kulturministern Alice Bah Kunke bar under Nobelfestligheterna för ett par veckor sedan. Det är inte första gången som Bea Szenfelds kläder hamnar i blickfånget. För den breda tv-publiken är hon känd för sin medverkan i ”Go’kväll”.
Vid sidan om det har hon bland annat ritat en lyxig champagneförpackning, gjort en jacka av fläktremmar, designat kostymer och masker till en operaföreställning – bland mycket annat.
På senare år har det främst handlat om de effektfulla skapelser i papper som burits av bland andra Ola Salo, Björk och Lady Gaga – och nu senast kulturministern.
– Vanligtvis är jag inte så mån om att de som bär mina plagg ska kunna röra sig i dem. En del av mina scenkostymer väger trettiofem kilo och har en gigantisk omkrets. Men här visste jag att Alice måste kunna gå i en jättelångtrappa och sedan klara av en hel middag. Det var många grejer att tänka på men också och ett väldigt roligt uppdrag.
Vad den kostar vill hon inte gå in på, mer än att hon själv aldrig skulle ha råd att köpa ett plagg av sig själv. Å andra sidan är det sällan hon säljer något av sina konstnärliga kreationer, i stället hyr hon ut dem.
– På så sätt kan jag ställa ut dem på museum eller olika gallerier. Om det syns att plagget har använts – om kungen kanske spillt lite vin på Alice bolero blir det bara ett mervärde för allmänheten.
På femton år har designern Bea Szenfeld lyckats bygga en nisch i modevärlden med kläder av papper. Men det har varit ett hårt och tidsödande arbete som krävt en särskild tjurskallighet.
NYFIKENHETEN PÅ VAD som ska komma härnäst är en stor drivkraft. När något avslutas tar annat vid. Sedan 2002, då hon gick ut från Beckmans designhögskola, har hon hunnit med en persiennperiod, en pasta- och en salladsperiod. Nu är det papper som gäller – ett material som hon menar gifter sig väldigt bra med hennes personlighet.
– Kläder i papper har ett ganska kort bäst före datum: De blir solblekta. De små trekanternas spjutspetsar blir rundare och rundare och plaggen håller i max fyra år, sedan måste gå i pappersåtervinningen. Kan man bara acceptera det kan pappret ge en vilka möjligheter som helst. * Fyller: 45 år den 23 december. * Bor: I Stockholm. * Familj: Pojkvännen Jesper Lagergren, mamma och en bror. * Gör: Konsthantverkare och designer. * Aktuell: ”Ingår i utställningen Couturens hemligheter som öppnar den 26 januari på Sven-harrys konstmuseum i Stockholm. * Om att fylla 45: ”Vad hände? Det är väl den frågan jag ställer mig. Men jag har ingen åldersnoja utan har annat som håller mig sysselsatt. Nu rullar det bara på.” * Så firar jag födelsedagen: ”Jag är ingen stor festmänniska så det blir nog med de närmast sörjande som kommer att samlas vid en glutenfri vegantårta som ingen vill äta av.”