Call me by your name lyckas fånga begäret
DRAMA
Call me by your name berättar om mötet mellan en spenslig 17-åring som ägnar sina dagar i sommarhuset åt att transkribera klassisk musik och den resliga amerikanske student som är där för att hjälpa hans arkeologiprofessor till pappa. Året är 1983 men sommargästen har en kroppsbyggnad och sensuell utstrålning som för tankarna till statyerna som de studerar.
De antika figurerna utmanar oss att begära dem, som pappan uttrycker det, och Elio upplever samma motvilliga dragningskraft till Oliver. Han både lockas och avskräcks av den unge amerikanens självsäkerhet som gränsar till arrogans. Hur han säger ”Later” och inget mer när han försvinner bort lika plötsligt som han kom, iväg på något cykeläventyr i den norditalienska landsbygden.
CALL ME BY your name är den tredje delen i Guadagninos trilogi om begär, men förutom att samtliga filmer utspelar sig i Italien har de inga direkta beröringspunkter med varandra. Med tanke på att Call me by your name hade manusbearbetats av James Ivory långt innan Guadagnino blev involverad i projektet, är det kanske snarare en händelse som blivit en tanke. Den höjer sig hur som helst långt över I am love och A bigger splash, de föregående delarna i trilogin, som annars var både egensinniga och spirituella filmer.
Call me by your name är någonting annat. Kanske kan man likna den vid den bästa Marcel Proust-filmatisering som aldrig gjorts. Det är i alla fall ingen slump att den egyptisk-amerikanske författaren André Aciman, som har skrivit romanförlagan, är expert på sekelskiftesfransosen som skrev På spaning efter den tid som flytt. Och händelserna i Call me by your name lägger onekligen grunden för ett liv i minnenas tecken. Vi får se på medan den outplånliga första förälskelsen utvecklar sig först försiktigt och sedan alltmer otåligt, även om Guadagnino bara låter oss få en föraning om det bitterljuva efterspelet.
DEN TREVANDE dramaturgin är präglad av sommarlovets vind för våg-tillvaro, som skapar utrymme för en långsam flört. Attraktionen är ett mysterium som måste upptäckas. Elio följer Oliver på avstånd, smyger sig in på rummet när han är ute och sätter hans boxershorts över huvudet. Den soldränkta inramningen, för att inte tala den borgerligt bildade inredningen, gör Call me by your name till ett slags inflyttningsklar filmvärld. Guadagnino upprättar ingen distans utan omsluter åskådaren i ett passionerat töcken av sinnliga intryck.
LJUDSPÅRET DOMINERAS av tonsättare som Maurice Ravel och John Adams, men Sufjan Stevens har också specialskrivit den längtansfyllda poppärlan Mystery of love för filmen. I en lycklig dansscen får det brittiska new wave-bandet The Psychedelic Furs sitt mest prominenta filmögonblick sedan John Hughes Pretty in pink hade premiär för 30 år sedan.
Samtidigt är det en skildring av en tid och ett sammanhang där den homosexuella kärleksrelationen inte är ett seriöst alternativ, hur öppensinnade hans föräldrar än må vara. Referenspunkten för Elio är det löjeväckande äldre paret med matchande outfits som är vänner till familjen.
Romantik mellan män framstår som ett ouppnåeligt ideal av antika proportioner, men har sällan fångats lika oemotståndligt som här.
CALL ME BY YOUR NAME Regi: Luca Guadagnino Med: Armie Hammer, Thimothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel, m.fl. Italien, 2017 (132 min)
JACOB LUNDSTRÖM