Monky går från sorg till feelgood
BARNFILM
I Paddington flyttar en björn hem till en familj som bor i centrala London. Onekligen mer anmärkningsvärt än att en svensk familj som bor ute på landet har en gibbonapa som husdjur (inte konstigare än Pippi Långstrumps herr Nilsson), men i Monky är apan, som förstås är datoranimerad, något av en sensation.
Det är Maria Blom som regisserat Monky. Blom fick en kanonstart på karriären med Masjävlar 2004. Efter den filmen har hon gjort ett par komedier som hamnar i kategorin trivsamma, och lättglömda.
Monky lanseras som julens stora familjefilm och bioannonsen ger sken av en kul komedi med Frida Hallgren och en apa i huvudrollerna. För alla föräldrar som förväntar sig något sådant kan det bli en snudd på ångestladdad överraskning att Monky är en film om döden, och det kanske inte är ett ämne som man vill diskutera med barnen när det vankas julklappsutdelning.
Spelplatsen är någonstans i Sverige. Elvaårige Frank tycker att livet är toppen. Ingen har berättat för Frank att hans lillasyster Saga, som tror att hon är en apa, är döende.
Ett år senare. Gibbonapan dyker upp. Och visst påminner apan väldigt mycket om Saga?
Filmen går så sakteliga från sorg till glädje. Detta är
MONKY Regi: Maria Blom, Sverige, 2017 (90 min)
också en film där samtliga rollfigurer (utom två, men de bättrar sig) verkar ha kommit direkt från finalen i Kay Pollaks Så ock på jorden. I betydelsen alla är supermysiga och jättetrevliga på ett lite påfrestande sätt.
Jag blir inte riktigt klok på Monky. Filmen är för barnslig för vuxenpubliken samtidigt som den är för allvarsam för de allra minsta, så frågan är: Vem skall gå och titta?