Om den svåra konsten att skriva bra uppföljare

Förra året debuterade Fiona Barton med romanen Änkan, en intressant skildring berättad ur några olika berättarperspektiv och framförd så att lager efter lager skalades av i jakten på sanningen. Nu är Fiona Barton aktuell med sin andra roman, Barnet, och hon är smart nog att fortsätta på den inslagna vägen och låta även den här thrillern ha flera huvudkaraktärer, som var och en får komma till tals.

ALLTSAMMANS BÖRJAR NÄR ett gammalt hus i London rivs och byggarbetarna upptäcker ett barnskelett, som av allt att döma har begravts åratal tidigare. Upptäckten blir inte mer än en notis i en kvällstidning men får trots bristen på uppmärksamhet stor betydelse för tre kvinnor.

En av kvinnorna blir påmind om sitt livs värsta händelse, en annan inser att en fruktansvärd hemlighet är på väg att avslöjas. Och en tredje, journalisten Kate Waters, förstår att händelsen är värd betydligt mer än en notis på undanskymd plats i en kvällstidning.

Kate Waters var även en av huvudpersonerna i förra boken. Hon har alltid haft näsa för nyheter men känner sin existens hotad av den verklighet som går ut på att flest klick på nätet vinner. I den här boken får hon en praktikant på halsen, en

”En av kvinnorna blir påmind om sitt livs värsta händelse, en annan inser att en fruktansvärd hemlighet är på väg att avslöjas.”

ung man som hon uppfattar som både ointresserad och medelmåttig, men som hon trots det måste dras med. Utvecklingen av deras relation lär vi få läsa mer om i kommande böcker.

Fiona Barton lyckas hålla kvar intresset genom hela boken. Samtliga inblandade bär på hemligheter och de är ytterst angelägna om att inte avslöja dem. Till slut har varenda sten vänts och allt är avslöjat, precis som det brukar vara i spänningsromaner.

En annan författare som är aktuell med sin andra bok är dansken Thomas Rydahl, som med förra thrillern, Eremiten, vann Glasnyckeln (bästa nordiska deckare 2015) och i höst fortsätter skildra den udda antihjälten Erhard Jørgensen, även kallad Eremiten. De saknade, heter uppföljaren.

Jag tyckte om Eremiten. Den var annorlunda, både till språk och innehåll, och var oerhört spännande, så jag hade stora förväntningar på De saknade.

BESVIKELSEN BLEV DÄRFÖR betydligt större än vad som var nyttigt. Jag lyckades inte läsa mer än 156 sidor av de 526 som boken består av. Sedan dess har jag funderat på vad det var som gick fel. Varför jag den här gången finner tempot lågt, innehållet ointressant och Erhard mest bara en påfrestande gubbe som kör omkring planlöst på gatorna på semesterön Fuerteventura, på jakt efter jobb som kan ge honom pengar till hyran.

Han har fått i uppdrag att hitta en flykting från Mali, som försvunnit spårlöst, samtidigt som hans dotter kommit till ön med ett tv-team för att hitta honom. Han vill inte bli hittad och hon vill inte hitta honom. Åtminstone inte levande.

Antagligen är det mig det är fel på, inte boken. Det är nog bäst för var och en att själva upptäcka.