Problemet är politikens oförmåga att leverera det som alla faktiskt borde kunna förvänta sig.
Många väljare brukar säga att de vill ha politiker med tydliga visioner. Och mycket riktigt tjusas vi av politiker som USA:S förre president Barack Obama eller Frankrikes president Emmanuel Macron, som båda med retorik och framtoning tycks leva sina respektive politiska projekt. Men denna typ av politisk storslagenhet säger, när allt kommer omkring, sannolikt ganska lite om vad de flesta människor önskar sig av politiken.
En gissning är att Lars-ingvar Ljungman, tidigare kommunalråd för Moderaterna i skånska Vellinge, kom ganska nära det senare när han i en intervju med Dagens Samhälle (14/12) häromveckan beskrev den politiska idé som väglett honom:
”När mannen och hustrun kör in sin BMW i garaget på fredagskvällen så vill de inte höra att det är stökigt på dagis, eller att det är problem med skolan. Sophämtningen ska ha fungerat och svärmor ska ha det bra på vårdboendet. De ska i lugn och ro kunna koppla av i familjens sköte.”
DET FINNS INGET storslaget i Ljungmans vision om den goda politiken. I grund och botten handlar den bara om att politiken ska lämna människor i fred att leva sina egna liv, men att människor ska kunna göra det i trygg förvissning om att det som är gemensamt alltid fungerar.
Vellinge är en kommun med välbeställda invånare, men visionen kan förstås vara densamma oavsett om människor kör en dyr tysk bil eller åker kollektivt till jobbet. Det är det välfungerande vardagslivet som politiskt ideal.
Det är talande att så mycket i svensk samhällsdebatt de senaste åren handlat om att människor börjat tvivla på politikens förmåga att leverera just sin del av den välfungerande vardagen.
Att ett företag som Internationella Engelska Skolan har över 100 000 barn i kö till sina skolor är ytterst ett tecken på att det finns tvivel kring hur många skolor fungerar. På motsvarande sätt är diskussionen om att utvidga rut-avdraget till säkerhetstjänster en konsekvens av att många börjar fråga sig om det offentliga ens klarar av att leverera i fråga om sina mest grundläggande åtaganden. Några reagerar med instinktiv motvilja mot denna typ av beteenden. Det märks inte minst bland dem som vill inskränka valfriheten i skolan. Men det är stor skillnad mellan att säga att ingen ska känna sig tvungen att sätta sitt nyfödda barn i kö till en viss skola, och att förbjuda människor från att göra det.
För det är knappast de som är beredda att köa i tio år för en plats i en bra mellanstadieskola som är problemet. Det är däremot politikens oförmåga att leverera det som alla faktiskt borde kunna förvänta sig: exempelvis att alla skolor klarar av att ge barn en bra utbildning och att polisen har möjlighet att göra sitt jobb.
DET FINNS EN grundläggande jämlikhetsaspekt i detta. De som drabbas hårdast av politikens misslyckande är de som inte har tiden, kunskapen eller pengarna att på egen hand lösa det som politiken misslyckas med.
Fler politiker borde tänka som Lars-ingvar Ljungman. För de allra flesta människor har inte större politiska drömmar än att den egna vardagen ska fungera.