Lång väg kvar för Irans folk

Hoppas inte för mycket på protesterna i Iran.

LEDARE 5/1. År 2009 protesterade människor mot resultatet i presidentvalet, som säkrade fortsatt maktinnehav för Mahmoud Ahmadinejad. Demonstranterna menade att valfusk ägt rum, och möttes med tårgas och batonger från polisen.

År 2013 vann dock Ahmadinejads motståndare Hassan Rouhani, och många regimkritiker i Iran och i väst hoppades på liberaliseringar och frihetsreformer. Men trots att Rouhani uppfattats som mer moderat, är Iran fortfarande en religiös diktatur där den högsta makten ligger hos ayatolla Khamenei och hans revolutionsgarde.

DENNA GÅNG ÄR det inte anklagelser om valfusk som orsakar upplopp. I slutet av december utbröt protester mot regimens ambitioner att höja bensinskatt och dra in ekonomiskt bistånd. Pengarna ska gå till Irans krigföring i andra delar av Mellanöstern.

Så här några dagar in i januari har protesterna även riktats mot det religiösa styret. Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran varit en teokrati. Kvinnor måste enligt lag bära huvudduk när de vistas utomhus, sedlighetspolisen gör razzior mot festande ungdomar, och homosexuella män riskerar dödsstraff.

Många talar nu om en ”persisk vår”, likt den i arabvärlden 2011. Men de omvälvande händelserna ledde, åtminstone inte på kort sikt, till demokrati och frihet. I stället rasar inbördeskrig mellan ländernas ledare och olika islamistgrupperingar.

DET ÄR POSITIVT att människor protesterar mot förtrycket i Iran. Men frihetliga reformer kommer sällan i form av blodiga sammanstötningar, utan snarare genom att moderata oppositionella samarbetar med reforminriktade makthavare. Processen att göra en diktatur till en demokrati är lång, och det är inte säkert att den börjar med en revolution.