Målning som leder tillbaka i historien
1945 målades en tavla i interneringslägret Backamo i Bohuslän. Konstnären var en fånge, den tyske soldaten Franz Häfele, och motivet var ett vaktbefäl, Halmstadbon Stig Berntson. Drygt 70 år senare har Stigs son Martin hittat tavlan – och den dramatiska historien bakom Häfeles liv.
Det var när Martin Berntson grovstädade i källaren hemma i Haverdal, som han fann porträttmålningen av sin pappa Stig.
– Jag hade glömt att jag hade den, men nu blev jag nyfiken på hur den egentligen hade kommit till. Så jag började forska i saken, både om min pappas vistelse i Backamo och om Häfeles liv - som visade sig vara väldigt dramatiskt.
ATT STIG BERNTSON, som ägde Halmstad Musikhandel och var en känd profil i stan, jobbade som vaktchef i lägret hängde ihop med att han pratade flytande tyska.
– Som ung studerade han språket på läroverket och som vuxen var han ofta i Tyskland i affärer, han köpte en stor del av sina instrument där. Och jag antar att det var för att han var reservlöjtnant på I16 som han fick en placering som vakt i Backamo.
Våren 1945, i andra världskrigets kaotiska slutskede, flydde ett stort antal tyska soldater till Sverige, och de internerades i olika läger. Ett av dem låg utanför Uddevalla och det var dit Franz Häfele kom i mitten av maj efter att ha försökt fly undan Röda armén på den smala Helhalvön i Polen.
– Tyskarna var skräckslagna inför Stalins välde, för dem var det lika med en dödsdom att bli tillfångatagna av ryssarna, konstaterar Martin Berntson.
– Häfele försökte egentligen ta sig hem till Tyskland, via Östersjön. Han och en handfull landsmän gav sig av i en liten segelbåt, men en storm gjorde att de kom ur kurs och i stället hamnade på Ölands sydspets. Där omhändertogs de av militär, avväpnades och sattes sedan i lägret i Backamo.
DET VAR ALLTSÅ där Martins pappa Stig arbetade som vakt – och sedermera blev avmålad Häfele, som före kriget hade varit kyrkomålare. Troligtvis fick Stig betala en summa för tavlan; när den tyske soldaten senare lyckades fly överlevde han med hjälp av kontanter han tjänat ihop i lägret.
Men vi ska inte gå händelserna i förväg. När de internerade i Backamo i november 1945 fick höra att de skulle utlämnas utbröt panik. En artikel från tidningen Kuriren rapporterar att ett 100-tal fångar självstympade sig i samband med utlämningen.
– De högg av varandra händerna, och några skar upp sina pulsådror. Men ingen dog, tack och lov. Och det blev inte heller några upplopp, som man hade befarat, berättar Martin Berntson.
Franz Häfele fanns dock inte med bland de 800 som evakuerades för vidaretransport till Sovjetunionen - hans öde ryms i en annan rubrik på samma tidningssida: ”Trio i Backamo lurade vakten, rymde på cykel”.
– Det är en makalös historia. De hade lyckats komma över armbindlar som sjukvårdarna bar och två av dem cyklade, medan Häfele låg nerbäddad på en bår som hängde mellan cyklarna. En av fångarna hade varit i Norge i flera år och kunde därför uttala lösenordet på fläckfri svenska. Så klockan fyra på morgonen, samma dag som evakueringen skulle ske, flydde de.
VÄL UTE I friheten delade trion på sig, och Häfele tog sig ensam – med en fot som varit svårt skadad ända sedan han klivit på en handgranat under flykten från fronten i Polen – genom snö och täta skogar till Norge.
– Han hade två par sockar, och var noga med att börja varje dags vandring med torra fötter. De nätter han sov utomhus stoppade han in de blöta strumporna på magen, så att de torkade av kroppsvärmen, säger Martin och tillägger att Häfele fick en del hjälp av civilbefolkningen under sin långa flykt.
– Men varje gång han knackade på i ett hus för att fråga om de hade lite mat att sälja – han hade som sagt pengarna från porträttmålningen med sig – tog han en risk: skulle de ange honom för polisen?
I Sverige blev han mestadels bra bemött, men i Norge blev han nedslagen några gånger – ”efter ockupationen fanns det ju ett mycket starkare tyskhat där”. Men till slut lyckades han ta sig på en gammal kolbåt som skulle till Hamburg, och den 29 april 1946 klev han in i sitt hem och kunde återförenas med sin fru och sina två barn.
– Det måste ha varit väldigt omtumlande för alla parter, Häfele hade ju rapporterats saknad och sedan död, säger Martin Berntson.
NÅGRA ÅR EFTER kriget skrev Häfele ner hela sin historia, och det är alltså den berättelsen som Martin Berntson nu har fått ta del av.
– Efter lite forskande fick jag kontakt med hans 85-årige son och i höstas fick jag hjälp att översätta texten till svenska. Det är oerhört stark läsning, man blir väldigt ödmjuk inför allt lidande som människor var med om under kriget, oavsett vilken sida de stred på. Sen är det fascinerande med sidospåret som leder till målningen av min pappa, förstås.
I DAG ÅNGRAR Martin att han inte frågade sin far mer om tiden i Backamo – ”nu är det tyvärr för sent, pappa gick bort 2006”.
– Tyvärr pratade han sällan om kriget, och jag vet inte ens om han var tvångskommenderad till Backamo eller om han var där frivilligt. Kanske var det här lite skämmigt. Jag kan också tycka att hela utlämningen av de tyska soldaterna är ganska neslig – de var ju från Wehrmacht, inte från SS.
Martin har också besökt Backamo och fått veta mer om lägerlivet. Och fångarna var visserligen fångar, men de hade ändå möjlighet att arrangera skådespel, bilda konstnärsgrupper och tillverka gungstolar, dockor och promenadkäppar, som de sedan sålde till lokalbefolkningen. Häfele satsade alltså på sitt måleri, och förutom porträtten gjorde han stora teaterkulisser till de uppsättningar som medfångarna gjorde.
– I en jämförelse med det svenska