En hundraåring som har sina små egenheter

Eftersom Finland nyligen firat sin hundraåriga självständighet, så vill jag bidra med min förtjusning över Helsingfors. Det är en fin stad, bra att promenera i. Man borde åka dit då och då. Jag minns en alldeles glasklar och gnistrande vinterdag – så olik våra vädereländiga dagar just nu – då jag i sällskap med några kamrater befann mig i Helsingfors. Eftersom en av kamraterna har finländska anor och dessutom talar finska, så blev han ett slags guide för oss övriga.

– Jag vill smaka kalakukko, sa jag i ett försök att imponera med min ytterst begränsade kunskap om finländska egenheter.

– Kom, vi går till saluhallen, sa han.

DET ÄR JU en av dessa sevärdheter i den finländska huvudstaden, den gamla saluhallen från 1889 vid Södra kajen. Vår finsktalande kamrat gick några steg före för att hålla avstånd till oss övriga, eftersom han snart skulle åka Vasaloppet och hade en lite hypokondrisk oro för att mänsklig närhet skulle smitta honom med någon förkylning just när han var i en förberedande fas.

– Här har du din kalakukko, sa han och pekade när vi hade letat oss runt i saluhallen en stund.

”Jag vill smaka kalakukko, sa jag i ett försök att imponera med min ytterst begränsade kunskap om finländska egenheter.”

FÖR DEN SOM inte har en aning, och det hade jag knappt själv, är kalakukko (”fisktupp”) en maträtt från Savolax i östra Finland som nått det åtråvärda Eu-skyddet som Garanterat traditionell specialitet, vilket innebär att den bara får saluföras utifrån korrekt recept och hantering.

Man bakar in siklöjor och fläsk i en rågmjölsdeg och gräddar anrättningen i ugnen under oändligt många timmar. Sen skär man upp det fiskfyllda brödet och låter sig väl smaka, kallt eller varmt.

Vi åt stående i saluhallen. Nåja. Jag tänkte att medan Sverige klämmer rommen ur siklöjan till en delikatess – löjrom! – så konserverar finnen resterna i en råglimpa. Jag vet inte om det säger något om de båda grannländernas respektive karaktär.

Det var i alla fall en strålande dag, och naturligtvis är det inte särskilt många finländare som käkar kalakukko nuförtiden.

– Men nu har du i alla fall gjort det, sa min kamrat.

SOM SAGT, FINLAND har fyllt hundra år som självständig stat efter att ha gjort sig fritt från Ryssland i december 1917. Jag vet inte hur man nu i januari ska hantera det fortsatt hundraårsminnet – då det finska inbördeskriget bröt ut i januari 1918, något av det blodigaste i Nordens moderna historia, då uppemot 40 000 miste livet i ett vanvettigt dödande.

I alla fall är knappast läsning av Edith Södergran att rekommendera i det här fallet. Den finlandssvenska diktaren skrev för hundra år sedan en dikt där hon tycks ha ansett att även ett blodbad kunde ingå i Guds outgrundliga vilja att möblera om i tillvaron: ”Världen badar i blod för att Gud måtte leva.”

Slut på denna finländska utvikning.