Att vara politiker måste upphöra att vara ett yrke
POLITIK. Att vara politiker måste upphöra att vara ett yrke och bli ett tidsbegränsat förtroende. Det måste lagstadgas om en spärr så att man efter två perioder, det vill säga efter åtta år, tvingas att leva det liv, och ta de konsekvenser, som man varit med och beslutat om. Det innebär att man under sin politikerperiod till fullo, och med kraft och glädje, kommer att arbeta enligt den filosofi som gjorde att man en gång blev vald.
DET FINNS FAKTISKT politiker som varit i riksdagen i mer än 20 år utan att ha haft ett jobb, någonsin. Om man nu inte anser att jobb på ett ungdomsförbund är ett jobb. Samhället förändras dessutom i så rask takt att det ständigt behövs nya infallsvinklar för våra politiker att ta hänsyn till. Att låta politiker ”bita sig fast” i flera mandatperioder är inte rätt mot någon. Hur duktig den politikern än är. Att ha rutin och erfarenhet från en vanlig arbetsplats med kollegor och chefer är grundläggande och viktigt – politisk rutin, däremot, är något som med åren leder till en kraftig förstärkning av det egna jaget och en förminskning av aktuella samhällsproblem.
När någon med en lön på ”kanske 27 000 i månaden” väljs till heltidspolitiker och lönen stiger till 65 000 – 70 000 så innebär det ett helt nytt liv både för politikern själv liksom för familjen. Det vill man absolut inte mista. Då startar det – anpassningen, du ska inte föreslå någonting som kan komma att bli bra för befolkningen men jobbigt för ditt parti. Då kan du nämligen petas. Lite skamligt måste du krypa tillbaka till ditt gamla jobb – eller bli en politisk vilde.
DEN SOM VET att jag kommer att sitta max två perioder kommer dels att vara välkommen tillbaka till sitt gamla jobb, dels känna att det jag nu gör är bra för samhället. Alltså, det räcker att skicka en miljon namnunderskrifter till riksdagshuset, och sedan är problemet löst.
Jan Eriksson