Drama från en tid av förändring
Glömska ”är bara mörker”, tänker Otto, en av huvudpersonerna i Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen”. Men allt ”som har hänt finns kvar därinne, fast osynligt, som möblerna i ett rum om natten.” Vacker bild.
När Otto är nittio år viker plötsligt det där mörkret undan och en liten del av ”möblemanget” blir fullt upplyst. För sin inre syn ser han då åter det som hände i Göteborg 1923, under den berömda utställningen. Där fick barnen rida på Bella, en åsna som bara Otto kunde sköta.
Hans minnen återkommer då och då i berättelsen och varvas in i intrigen när Hermanson bygger upp sin berättelse om utställningen, som var ”en sorts sagoland för vuxna”. Vi får också möta Ellen, Nils, Albert och skurken Paul Weiland, en nazistisk storskojare.
ELLEN ÄR VOLONTÄR och arbetar på utställningens dagliga tidning. Nils är en ambitiös polis som övervakar säkerheten i staden och Albert heter Einstein i efternamn. För att han ska få ut sina nobelprispengar måste han hålla en föreläsning och den ska äga rum på utställningen.
På vägen dit utsätts han för ett mordförsök och hoppar i panik av i Frillesås medan tåget fortsätter till centralstationen i Göteborg där en blåsorkester står och tutar i sina lurar förgäves. Albert tar sig dock till Göteborg med hjälp av Otto. I ett efterord lägger författaren korten på bordet och meddelar hur pass sannfärdig den här historien är.
Hermanson är påtagligt road av att berätta om allt detta och det smittar av sig på läsaren. Hon bygger en rafflande historia genom att knyta samman Ellen som gör reportage och arbetar på tidningens redaktion med Nils som övervakar Einstein och jagar boven i stan.
I DE MER dramatiska avsnitten liknar romanen en äventyrsbok, en sådan man läste i ungdomen. Var inte rädd, viskar stilen till oss, de ska nog klara av den där skurken trots att han är en antisemit av värsta slag. Det är nästan som i Fantomen, man kan känna sig lika trygg och säker vid läsningen.
De åren var en brytningstid, tänker Otto, den nya tiden skymtade överallt. Folk hade det som på 1800-talet men samtidigt visades luftskepp, flygplan och linbanor upp på utställningen och hur radiovågor, elektricitet och bilar skulle förändra världen.
Hela utställningen bestod av ”autonoma världar”, Maskinhallen, Barnens Paradis, Lillköping (befolkad av dvärgar), Exportgården, Bilutställningen, Fiskeavdelningen, Minneshallen, Linbanan och Rotundan. Det hela artar sig till en ovanligt levande och handgriplig historielektion, väl särskilt intressant för dem som bor på Sveriges framsida.
LITTERATUR
MARIE HERMANSON: Den stora utställningen (Bonniers)
HERMANSON ANVÄNDER fyndigt den tidens förhållanden och förutsättningar när hon uppfinner intrig och förlopp. Hon har förstås läst på ordentligt, bläddrat i läggen, kikat på bilder och kartor och studerat historien. Staden tar nästan ett språng framåt under de där åren.
En rad praktbyggnader och imponerande anläggningar invigs också, Götaplatsen, konstmuseet, Liseberg, Slottsskogsvallen, Botaniska trädgården, Naturhistoriska och flygfältet i Torslanda.
Det hela slutar som väntat väl och på de sista sidorna i denna historiska polisroman kan de unga tu lägga bort titlarna med varandra.
”I de mer dramatiska avsnitten liknar romanen en äventyrsbok, en sådan man läste i ungdomen. Var inte rädd, viskar stilen till oss, de ska nog klara av den där skurken trots att han är en antisemit av värsta slag.”