Janne får Hp-guldet
SPORT: Förbundskapten och nu även vinnare av Hp-guldet. 2017 var ett bra år för Janne Andersson som tog Sverige till Vm-slutspel och gjorde fotbollslandslaget folkkärt igen.
Det blev inget bragdguld för svenska fotbollslandslaget och förbundskaptenen Janne Andersson. Inget Jerringpris heller. Men nu tilldelas i stället Janne Hp-guldet för 2017 för sin unika ledargärning som har tagit Sverige till Vm-slutspelet i Ryssland i sommar och gjort blågult folkkärt igen.
– Det är stort! Det här är ju den finaste utmärkelsen man kan få här hemma och jag har ju varit delaktig två gånger tidigare när HBK fick det 2000 och 2004. Men att få själv är förstås speciellt och extra roligt att få uppskattning på hemmaplan, säger han och fingrar på den anrika medaljen.
Hemma – det är fortfarande Halmstad för Janne. Trots att han egentligen inte har bott i hemstaden på många år.
– Jo, så är det ju. Både jag och Ulrika säger hem till Halmstad. Uffe, min brorsa, bor ju numera i Malmö, men annars bor ju både mamma, min syster och många kompisar kvar här.
– Och vi är ju några därute som håller Halmstads fana högt och försöker försvara dialekten. Jag, Anders Thornberg, Carl Bildt, Thomas Petersson, Per Gessle, Micke Syd... Anders brukar jag träffa på Arlanda. Vi växte upp bara några hundra meter från varandra i Söndrum.
NÄR JANNE DÅ är hemma brukar han ta en cykeltur runt Halmstad.
– Ja, det brukar bli några timmar där man kollar att allt är som det ska. Jag har ju sånt där idiotminne där jag till exempelvis fortfarande kommer ihåg adresser sedan jag delade ut HP och andra tidningar. Och när jag för ett tag sedan höll föredrag för Gamla Bollklubbare kom jag ihåg medlemmarnas adresser eftersom jag skötte klubbens medlemsregister i många år.
För plötsligt är vi då inne på förbundskaptenens hemliga förmåga.
Mycket har skrivits om Jan-olof Andersson från Halmstad det senaste året. Mest av alla svenskar, faktiskt, efter statsministern Stefan Löfvén. Men aldrig om detta.
– Jag har fotografiskt minne, det fick jag veta på en undersökning. Jag kan se eller läsa en sak som jag sedan minns eftersom jag sedan systematiserar det i huvudet. Det är tydligen samma med siffror. När upptäckte du det?
– Jag har alltid haft oerhört lätt att lära mig saker och hade jättebra betyg trots att jag egentligen aldrig pluggade. Fast då, i skolan, visste jag inte att jag hade fotografiskt minne.
– Sedan gäller det ju inte allt utan bara det som jag intresserar mig för. Jag har exempelvis ingen aning vem som ligger etta på Svensktoppen.
Det måste ju vara en väldigt bra tillgång som tränare?
– Absolut! När jag pratar med en spelare ser jag situationer bakåt i tiden och kan återge dem. På så sätt blir ju kommunikationen med spelaren också väldigt trovärdig när jag kan ge direkt exempel.
Men det stannar inte vid det. Av en slump upptäckte han också sin förmåga att räkna antalet bokstäver i ett ord i samma sekund som han hör det!
Hallandsposten?
– 14 bokstäver, svarar han blixtsnabbt.
Nationalencyklopedin?
– 20! Det spelar ingen roll vilket ord Janne får, svaret kommer lika snabbt.
– Jag avstavar tydligen ordet i samma ögonblick som jag läser det för mig själv. Så det kanske man skulle kunna åka runt och uppträda med... skrattar han.
MEN NU ÄR det ju inte cirkusartist (tolv bokstäver) eller ordekvilibrist (14) Janne är utan – förbundskapten. En populär sådan.
– Jo, men det måste man hålla isär, jag är ju populär för det jag gör, inte för den jag är. Och det är ju inte bara jag utan ett helt team bakom laget, påpekar han ödmjukt.
– Men visst – att slå publikrekord på Friends mot Luxemburg är väl ett tecken på något. Peter (assistent Wettergren) brukar säga att jag har trängt mig in i den svenska folksjälen.
– Och trots att det snart är två år sedan som jag presenterades är det fortfarande en konstig känsla att säga att jag är förbundskapten.
19 spelade landskamper inklusive januariturnén – elva segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Under Anderssons tid som förbundskapten har Sverige gått från 43:e till 18:e plats på Fifas ranking. Vad är du mest stolt över laget?
– Att alla från dag 1 anammande vårt sätt, att det var laget före jaget. Man säger hej och tack och godmorgon. Och är det ordning och reda utanför planen blir det det också på planen.
– Sedan också att vi hittade olika sätt att spela på beroende på motstånd. Mot lag som Frankrike och Italien var försvarsspelet det primära medan anfallsspelet var det mot exempelvis Luxemburg.
– Efter slutsignalen på San Siro var det flera spelare som föreslog att de skulle bilda ett klubblag ihop. Då blir man stolt och lycklig för det visar verkligen hur bra de trivs ihop, hur kul de har. Och det är sådana bitar vi måste bygga på för det går inte att tro att de bästa spelarna föds i lilla Sverige.
– SEDAN ÄR det ju så roliga människor också. Ta exempelvis Ola Toivonen, en fantastisk taktiker. Inför matchen hemma mot Frankrike hade han bytt skor och fick det inte att fungera. Så då bad han Daniel Ekvall, vår psykolog: ”Kan du inte prata med mina skor?” Om det sedan var det som gjorde att han gjorde drömmålet från halva planen vet jag inte, men jag kommer inte på någon spelare som var bättre lämpad att få den chansen med den högerfot som han har.
– Så det är mitt starkaste enskilda minne. Det och slutsignalen i Milano. När började du tro på att det ni nu har uppnått var möjligt?
– Mot Frankrike borta. Normalt sett får man självförtroende när man lyckas. Men den matchen var ett undantag där alla, både spelare, vi ledare och de svenska supportrarna, trots förlusten, fick bevis på att vi kunde hävda oss mot de allra bästa nationerna. Så det var där som hoppet tändes igen.
– Bara att jag var besviken efter att ha förlorat borta mot en världsnation när jag tyckte att vi borde ha vunnit! Det var en viktig signal, att markera att vi inte var någon fattig kusin från landet. Precis som jag en gång också gjorde i IFK Norrköping.
– Så nu inför Vm-slutspelet har vi rekat boende och träningsanläggningar ända fram till en Vm-final i Moskva...
Mycket har ju handlat om framgångar på senare år. Men din största motgång då?
– Jag kan inte peka på någon enskild. Men avslutet i HBK var trist. Jag hade haft 21 fantastiska år i klubben och hade som cheftränare snittat med en sjundeplats och varit nära Sm-guld 2004. Men sista året kändes det som om att vad jag än gjorde så blev det fel. Om så en gatulampa slocknade på Stora torg var det mitt fel. Så där borde jag ha gått tidigare.
”Då var då, nu är nu och sen är sen”
– Jo, nuet hör ju ihop även med sen eftersom allt är fokuserat på VM, medger han.
Och då är vi inne på avdelningen resor. 22 länder hann Andersson besöka i fjol. I år är reseschemat ännu mer späckat.
– Det är olika slags resor. Dels de där jag åker och hälsar på spelarna i deras hemmiljö, då kan jag stanna en dag eller två. Sedan de när jag åker och tittar utan att spelarna själva känner till det. Då kan jag komma hem samma kväll.
MEN JANNE TRIVS med att resa. Trots att det mest blir flygplatser, hotellrum och fotbollsarenor. Och trots att han inte känner sig helt bekväm med färdmedlet, även om flygrädslan nu är botad.
– Det var som värst när vi skulle till Portugal och möta Benfica med HBK 2000. Då ville jag verkligen inte åka med så Tom (Prahl) och Ante (Smith) fick mer eller mindre tvinga mig ombord på planet. Och där och då insåg jag att ska jag ha det här jobbet så måste jag klara av att åka flygplan.
Janne gick en kurs för att över-
”Peter (Wettergren) brukar säga att jag har trängt mig in i det svenska folkhemmet.”
JANNE ANDERSSON, Förbundskapten och Hp-guldvinnare
vinna flygrädslan, men ingen a la Stig-helmers ”Jag kan flyga!”...
– Nä, det var mer kunskap i hur ett flygplan kan lyfta, skrattar han. Jag har också suttit i cockpiten ett flertal gånger för att se hur det fungerar.
Det märks att han trivs med sitt jobb trots utsattheten.
– Redan efter första samlingen kände jag mig trygg i hur jag skulle förhålla mig till jobbet. Därmed inte sagt att jag kan det utan det är en ständig process. Det påstås ju också vara ett av Sveriges mest utsatta jobb, så varför då krångla till det?
– Jag kan bara ta som exempel pausen på San Siro när vi hade hamnat i brygga. Ingen var säker på en lösning och det tog flera minuter innan jag bestämde mig och satte ner foten. Men där och då, inne i omklädningsrummet, kunde det lika väl ha varit Laholm eller Alevallen. Trots 80 000 fanatiska italienare utanför. Och efter paus var det ju lugnt.
Efter en tur i Halmstad som tagit Janne till välbekanta platser som Galgberget och Alevallen är det dags att bege sig till Laholm för ännu ett föredrag.
– Jag får väl förfrågningar i stort sett varje dag. Men i början tackade jag nej till nästan allt, förutom här nere då, eftersom jag först ville bygga mitt eget varumärke och visa att jag var en någorlunda kompetent fotbollstränare och inte bli förknippad med en massa jippon. Och så är det ju inte bara jag utan vi! Fotboll är ett lagspel, påpekar förbundskapten Andersson återigen.
Inte illa jobbat av en, som han själv uttrycker det, ”55-årig halvtaskig fotbollsarbetare från Alevallen” – vinnare av Hp-guldet 2017.
”Jag har fotografiskt minne, det fick jag veta på en undersökning.”
JANNE ANDERSSON