Flummigt och veligt om svarta pantrar

GENRE:

BLACK PANTHER Regi: Ryan Coogler, USA, 2018 (134 min)

Gordon Parks tidiga 1970-talsrulle Mitt namn är Shaft var en reaktion mot att hjältarna i amerikanska polisfilmer alltid var vita.

Det enda undantaget, när man tittar tillbaka i filmhistorien, är I nattens hetta (1967) med Sidney Poitier som omutbar polis och Rod Steiger som rasistisk sydstatssheriff. Det är en superb film, men det kan man verkligen inte säga om Shaft, som filmen heter i original. Jo, de första fem minuterna när Isaac Hayes sjunger filmens musikaliska ledmotiv är riktigt bra, men sedan blir filmen kass och gubbsjuk.

NÄSTAN FEMTIO ÅR senare har man på Marvel Comics kommit fram till att superhjältarna i Marvelfilmerna som regel är vita, så här har vi Black Panther där huvud-

Efter två flummiga prologer händer det inte så värst mycket på ett bra tag.

rollsinnehavarna är svarta och samtliga kvinnor megatuffa.

Det gör filmen inte med automatik bra. Efter två flummiga prologer händer det inte så värst mycket på ett bra tag, filmen är extremt trögstartat. Men till slut förstår vi att superhjälten Svarta pantern (Chadwick Boseman) är Afrikas svar på James Bond.

REGISSÖREN RYAN Coogler ger oss en karikerad (många spjut) bild av hur livet ter sig i ett fiktivt afrikanskt, märkvärdigt högteknologiskt, land.

Efter en del velande fram och tillbaka höjer Coogler tempot och levererar några helt okej actionscener.

Annars är det som vanligt i superhjältefilmer. Slutbataljen är minst tio minuter för lång.