Hennes man försvann spårlöst 1973
HALMSTAD: Inga-britt Tengvalls make försvann mystiskt en dag för 45 år sedan. Ett tips hon har fått pekar mot att han kan ha varit spion.
– Jag hade precis lämna jobbet och var på väg nerför trappan när jag hörde att det ringde inne på kontoret. ”Jag hinner inte”, tänkte jag. Men kanske var det något viktigt, så jag vände ändå om, berättar Inga-britt Tengvall.
På alla hjärtans dag 1973 hade hon lite bråttom hem från arbetet i Halmstad till bostaden på Holgersgatan 20 i Falkenberg. Hon och maken Robert skulle ha en liten bjudning för de goda vännerna, tidningsägaren Gösta Janson och hans hustru Anna-greta.
Men hon gick tillbaka, störtade in på kontoret och lyfte luren med de påträngande signalerna.
– Strax förstod jag att något var fel, fruktansvärt fel, säger hon.
Telefonsamtalet kom från Th. Schéles skeppsmäkleri, där hennes make Robert Fangohr arbetade. Nu ringde man därifrån med en undran om Robert. Han hade vid tiotiden på förmiddagen sagt att han hade huvudvärk, att han behövde en nypa luft och även om det var en vinterdag hade han lämnat ytterkläderna kvar på arbetsplatsen.
HAN HADE INTE kommit tillbaka och när det nu var dags att stänga för dagen så ringde man Inga-britt för att höra om hon visste vart han tagit vägen.
–Det första jag gjorde var att ringa mina föräldrar i Slöinge för att höra om Helena var kvar hos dem. Det var hon, till min stora lättnad. Ingenting hade i alla fall hänt henne.
Robert hade lämnat deras fem månader gamla dotter där på morgonen, när han var på väg i bilen till arbetet i Halmstad. Robert skulle också hämta henne på hemvägen, medan Inga-britt som jobbade som annonskonsulent på Hallands Nyheter i Halmstad hade lite andra arbetstider; hon tog bussen fram och tillbaka till Halmstad.
– Ännu kan jag för mig själv höra de sista ljuden efter Robert, när han gick ut från lägenheten på morgonen med ett ”Vi ses i kväll”, innan hissen ljudligt drog i gång.
Kvällen innan, när de för ett par spekulanter visade sin lägenhet som de snart skulle flytta ifrån, hade den romantiske Robert brustit ut: ”Jag är så lycklig: hustru, barn, arbete och snart har vi också ett eget hus.” De hade precis köpt hus i Slöinge. – På natten satt han sedan uppe och arbetade med sin deklaration, och jag vaknade av att han satt på sängkanten och strök mig kärleksfullt på kinden, minns Inga-britt.
”Vid försvinnandet medförde han personbilen N 63173, en ljusblå Peugeot 404, för vilken frun står registrerad. Hans pass finns kvar i bostaden. Han är västtysk medborgare”, antecknade polisen på kvällen den 14 februari 1973.
Varken Robert eller bilen har återfunnits.
Han sa att han skulle ta en nypa
luft. Strax dessförinnan hade han fått ett telefonsamtal till kontoret, berättade kollegerna. Om det möjligen var en förklaring.
Inga-britt och Robert hade varit gifta i nio år och känt varann i 13 år.
Tillsammans med brorsan Olle och kompisen Hasse hade Ingabritt sommaren 1960, 20 år gammal, rest iväg på en första utlandsresa. Till Västtyskland. Inga-britt hade ägnat fritiden åt att lära sig tyska och hade en tysk brevvän.
– Jag reste med en alldeles för tung resväska, minns hon.
HON HADE TRÄFFAT Robert Fangohr på färjan till Travemünde och han hade hjälpt henne med att bära väskan. De var snart inbegripna i ett roande och intensivt samtal. Han hade varit på fäktningstävling i Sverige och skulle cykla hela vägen hem till västtyska Mannheim, där han bodde och just då gjorde militärtjänsten. Inga-britt tyckte omedelbart om honom, den 19-årige Robert.
– I Bremen träffade jag sedan min brevvän, men han föreföll så tråkig i jämförelse med Robert.
De höll kontakten. Robert kom på besök till Sverige, de förlovade sig snart och gifte sig den 22 augusti 1964 i Slöinge kyrka.
– Han var romantiskt lagd, gav mig ofta blommor, beskriver Ingabritt sin make som så självklart flyttade till Sverige och snabbt lärde sig svenska när han raskt fick ett inledande jobb som vävare på Nordiska filt i Halmstad.
De bodde sedan under en tid i Nykvarn, söder om Södertälje, där Robert Fangohr arbetade som kamrer på pappersbruket.
Och arbetsbetyget därifrån ger en bild av honom, som överensstämmer med Inga-britts förtröstan i denna utåtriktade sällskapsmänniska: ”Sitt trevliga sätt och lätthet att samarbeta förenar han med ett gott omdöme och förmåga att snabbt sätta sig in i nya arbetsuppgifter.”
DE FLYTTADE 1967 tillbaka till Västkusten, bosatte sig på Holgersgatan 20 i Falkenberg och Robert arbetade på Västkustens trålbinderi i Glommen, fortsatte sedan till Heléns rör i Halmstad och slutligen AB Th. Schéles skeppsmäkleri. Han hade tjänst på kontoren, och studerade även företagsekonomi på distans vid Lunds universitet.
För exakt 45 år sedan försvann han, mitt i livet. Hans föräldrar och syskon i Tyskland var lika oförstående.
– Men jag är övertygad om att han levde något slags dubbelliv, säger Inga-britt.
Besynnerliga omständigheter har gett näring åt den tanken:
Varför var bankfacket tomt? Där skulle han ju förvara värdepapper.
Varför var samtliga hjulmuttrar lossade så att bilen hade skakat när de en kväll var på hemväg tillsammans? Ett hot?
Vem var mannen som hade lyft på hatten så artigt utanför deras lägenhet när Inga-britt kom hem en kväll. Han hade hävdat att han var inbjuden till grannen som av någon anledning inte var hemma. Så han bad därför att få lämna ett fång blommor hos Inga-britt, som hon sedan kunde överlämna med en hälsning till grannen. Men grannen hade inte fattat nånting. Ett dolt budskap till Robert?
Varför fanns det i Roberts efterlämnade papper ett visitkort från en biluthyrningsfirma, med ett antecknat bilnummer som visade sig gå till en ny bil i Skövde som bara varit uthyrd en enda natt?
Varför hade Robert plötsligt, just när banklånet skulle skrivas på, varit så angelägen att Inga-britt ensam skulle stå som ägare till huset i Slöinge. Förstod han att deras tid tillsammans snart var slut?
Talade den anonyme mannen, påstådd Säpoagent, sanning när han senare hörde av sig och påstod att Robert Fangohr egentligen var en östtysk spion med namnet Dietrich Müller, och att han just var på väg att avslöjas när han försvann?
– Ja, jag tror att han blev värvad som spion av Östtyskland redan under sin militärtjänst i Mannheim då han hade uppdrag för Nato, säger Inga-britt Tengvall.
MEN OM HAN var en spion, vad kunde han egentligen uträtta som en hemkär tjänsteman i Halland? Frågor utan svar. – Varenda alla hjärtans dag dyker minnena upp, säger Inga-britt.
Hon gifte om sig med företagaren Carl-johan Tengvall, som var 14 år äldre och som hon fick två barn tillsammans med.
– En trygg skåning, det var mycket tack vare honom som jag kände att vardagen återkom, säger 77-åriga Inga-britt Tengvall som numera är Halmstadbo efter att i flera decennier ha bott i Slöinge och där ägt och drivit det dåvarande lanthandelsmuseet. Men vad hände Robert Fangohr? – Jag skulle så gärna vilja veta, säger hon 45 år efter försvinnandet.